Willie Nelson for President

Baltiska hallen i Malmö är nästintill full och jag är tveklöst en av de yngsta besökarna. Willie Nelson kliver in i läderhatt, högskurna jeans, hängslen och långa flätor. Allt är som man föreställt sig och han hälsas med sittande ovationer.

Han öppnar med en klassiker, lirar klassiker i mitten och avslutar således med en Johnny Cash klassiker, I walk the line.

Folk ställer sig upp och applåderar i otakt, takt och frenesi till och från. Problemet är bara det att de överröstar Willie, så fort folket tar ton försvinner musiken i sorlet. De få stunder ljudet når fram så blir det ändock i en mix av fiskmåsskrik. Jag är verkligen för att ljudnivån ska sänkas på konserter av hänsyn till hörsel men det måste ju finnas någon form av gräns? När min mor tar ur sina öronproppar för att höra, då vet i alla fall jag att det är katastrofalt lågt ljud.

Till och från skimrar det till för ett ögonblick och det artar sig en del framåt slutet, men faktum kvarstår, konserten är helt enkelt rätt kass. Det spelar dock ingen roll för det är whitetrash, nashvillecountrykillen Willie Nelson det handlar om. I åtanke bör has att mannen är en legend och inte yngre än 75 bast nuförtiden så visst var det en prestation i sig.

Men sanningen går ej att komma ifrån, igår, idag och iimorgon. Konceptet Willie Nelson är avsevärt mycket bättre än själva artisten.