Glastonburyfestivalen!

Jag har inte riktigt insett det själv förrän nu för några dagar sedan:

Jag ska på Glastonburyfestivalen.

Den där festivalen som har hägrat långt där borta sen första gången jag hörde talas om den.

En festival som jag alltid har glorifierat och nästan har känts lite övermäktig.



Jag och några vänner började prata lite i höstas om att vi kanske skall åka dit nu eftersom det inte var någon festival 2006, och det har bara växt med tiden.
Efter registreringar och annat kalas så satt jag tillslut med registreringsnummer, efternamn på mina vänner och kontonummer i högsta hugg den sista mars och skrev ner alla uppgifter i ett worddokument. Överdrivet, tyckte jag då men jag tackar mig själv idag.

Jag förstår inte hur 137000 biljetter kan sälja slut på 90 minuter. Det är ju sinnessjukt underbart. Om man får biljett såattsäga.

Jag satt iallafall där, svettig och nervös några minuter över nio när biljettförsäljningen till festivalen som tackade nej till Red Hot Chili Peppers skulle börja. Och hemsidan pajar. och pajar. och läggs ner. Och jag uppdaterar och uppdaterar som en duracellkanin i ungefär 50 minuter. Då kommer jag äntligen in på sidan och kan köpa biljetter till mig och mina kompisar.

Lättnaden efter genomfört köp-mejlet är inte att leka med ska ni veta.
Sen beställde vi hutlöst dyra flygbiljetter i allt glädjerus och jag har äntligen börjat förstå att jag faktiskt ska sticka iväg på en utav världens fetaste festivaler denna sommaren.

Och fansiken vad jag längtar!