Where the action is

Where the Action is- 14/6 Stora skuggan, Universitetet, Stockholm

Redan på Stockholms central möter vi två förvirrade rockers, en från Malmö och en från Göteborg som frågar lite försiktigt hur man kommer till Where the Action is. Istället för att förklara ger vi självklart grabbarna eskort till festplatsen och festivalkänslan har så smått börjat smyga sig på.

Vi anländer först när Dirty Pretty Things står på scenen, mitt sällskap styr stegen mot ölområdet och jag slår mig ner i gräset en bit bort från scenen samtidigt som solen blygt kikar fram bakom tunga moln. Himlen skulle lika gärna kunna tillåta regn, men kvällen är ännu ung och de flesta av festivalbesökarna verkar vara förberedda på det mesta.
Jag riktar hellre blicken mot publiken än mot scenen där Dirty Pretty Things gör sitt. Det är mycket möjligt att bandet gör bra ifrån sig, men jag känner inte att jag gör en lyckad upptäckt av ett spännande band jag inte har hört förut. Visserligen brukar jag sällan upptäcka indiepop, men man ska aldrig säga aldrig.
Jag passar istället på att i huvudet dela ut priset för mest udda frisyr till en kille med en plätt på bakhuvudet som är bevuxet med långt hår medan resten av håret är ojämnt och betydligt kortare klippt.

En kille slår sig ner bredvid mig, han har tappat bort sitt sällskap och får inte tag på dem på mobilen. Täckningen på vissa mobiler verkar dålig här ute på Stora Skuggan vid Universitetet i Stockholm. Han verkar ändå inte ha något emot att socialisera lite. Han tycker det var synd att jag missade Sahara Hotnights.
– Trummisen var så inne i musiken att hon såg ut att gå på speed! Säger han entusiastiskt. En del jag möter verkar istället tycka att Sahara Hotnights har blivit tråkiga och att alla deras låtar låter likadant. Tur att smaken är som baken.

Borlängebandet Mandio Diao har nu sin tur på den andra scenen. De sköter sig snyggt och har en sprudlande energi på scenen. Jag försöker lyssna extra på texten när de tillägnar låten ”If i don’t live today” till Michael Jackson. Varför får ni försöka tolka själva.

Folk vallfärdar till de två stora fotbollsskärmarna som är utplacerade på ängen. Först visas matchen Sverige-Spanien. Man behöver dock inte titta på matchen för att höra hur det går.
– Where the Action is slår Roskilde, säger Martin från Göteborg. Han menar att det kanske är ett genomtänkt drag att lägga de lite ”skummare” banden, enligt honom själv, under fotbollsmatcherna. Blandningen av fotboll och musik får två tummar upp av de två glada göteborgarna. Den andra matchen som visas är Grekland-Ryssland. Om intresset är lika stort vågar jag inte säga.

Rival Schools går på scenen och jag vill gärna gå lite närmare, men himlen över oss är lika mörk som ett norsk black metalband, så jag drar mig in i öltältets skyddande kaos istället. Själva inhägnaden för öldrickandet är stort men tältet är relativt litet. Paraplyn får inte tas med på området med motivationen att de kan skymma sikten av scenen. Därmed är öltältet det enda skyddet för ett eventuellt skyfall, minus de regnponchos som finns att köpa på området.
När jag vågar mig ut igen skriker folk, men inte för min skull, Sverige har gjort mål.
Jag hinner se lite av Rival Schools och jag gillar deras svängiga och medryckande sound. Jag känner genast att dessa New Yorkers kan vara festivalens upptäckt. Men jag sparar en positiv och öppen attityd inför kvällens kommande, och för min del färska akt Dinosaur Jr, som jag har hört ska låta lite åt grunge-hållet. Visst har de någon låt som påminner mig om Pearl Jam, men resten är mer genomsyrat av ett eget sound av alternativ rock med viss aggressivitet. En distinkt flitighet på svajarmen är något jag också bör nämna.

På väg för att se vad The Hellacopters ska bjuda på under sin sista turné träffar jag på ”två småländska idioter” som de själva uttrycker det. De vill bara stoppa mig för att tala om hur mycket de gillar festivalen och jag lovar att framföra deras åsikt i min artikel.
Väl vid scenen, eller snarare en bit ifrån, bakom en skog av människor, skymtar jag The Hellacopters. Efter en mindre panikattack i det trånga publikhavet, som i min mening måste vara födda av Amazonkvinnor, hamnar jag på bättre avstånd med överblick över scenen istället för över någons ryggtavla.
Folkmängden har nu ökat avsevärt, så även alkoholvolymen i mångas kroppar. Men så värst stökigt är det inte. Klockan är nu bara strax efter åtta och mycket kan fortfarande hända.
Jag gissar att folkmassan kommer att fyllas på ytterligare då fotbollen är slut och dragplåster som Queens of the Stone age, The Hives och Foo Fighters ska spela.

Queens of the Stone age är, om jag minns rätt, det enda bandet som entrar scenen utan någon ”backdrop”. De kör hårt, influensa till trots. Solen sjunker, men Queens of the Stone age bara stiger i mina ögon. Jag hade placerat gitarristen eller basisten som sångare om jag inte vetat bättre. Sångaren Joshua Hommes ser nästan befriande alldaglig ut. Men han visar sig vara helt jävla galen för att uttrycka det milt och sansat. Han verkar veta precis vad han gör och har mycket mer ”fuck” i sig än vad man kan tro. Jag trodde tidigare under kvällen att jag fiskat upp festivalens citat med en äldre kvinna som försöker ragga på en yngre kille och säger ”Bättre liten och rapp än stor och slapp”. Men Joshua Hommes spräcker det citatet med hästlängder. Han ber vakterna ”go fuck themselves” om de inte låter folk sitta på varandras axlar och göra som de vill. Och sedan ger han en tydlig uppmaning till publiken:
– Fuck you if you throw stuff at me, then i will buttfuck you. If you don’t believe me, ask Norway! Som tur är kan man ana ett uns humor blandad med självdistans i uttalandet, annars hade man nog ryggat några meter ifrån scenen.

The Hives har kvällens klart mest påkostade ”backdrop” i 50-talsstil med blinkande röda lampor. De har med denna redan innan första låten visat att de kommer att bjuda på en show.
Sångaren struttar runt på scenen som en Mick Jagger med normalstor mun och energi som Håkan Hellström, men i en stiligare kostym.
– Mina damer och herrar, ungdomar och åldringar! Det var kul att så många ville komma och titta på The Hives, och kanske några andra band.
En stark 50-tals rockkänsla dominerar The Hives framträdande. Jag måste erkänna att det är första gången jag ser dem så detta fakta kanske inte är någon nyhet för fans därute. Och fans är något de har. Men jag kan inte låta bli att undra om inte världen, eller i alla fall delar av den, håller på att tröttna lite på The Hives. Det något bristande gensvaret kan bero på en seg publik, men säker kan man aldrig vara. När de tackar och tillägnar ”det grymt underskattade bandet The Hellacopters” en låt, passar de på att även tacka sig själva. Om det råder brist på gensvar vid dessa ego-anspelningar och egentligen hela The Hives ego-image, så brister konceptet också en smula. Vare sig det ligger någon sanning i det eller inte så tycker jag att The Hives klarar sig bra. Av Gud fick vi två gåvor, menar sångaren, den ena är händerna och den andra är The Hives. Gud gav mig alltså händerna för att skriva om Fagerstabandet The Hives? Alla ego-uttalanden sägs naturligtvis med ett visst mått av humor och gensvaret som ändå ges blir ett större mått av skratt.

Man har väl aldrig kunnat beskylla den före detta nördiga Nirvana-trummisen Dave Grohl för att vara en ”Pretty Boy”, men ikväll är han så het att han nästan bränner hål på scenen. Hela bandet brinner med engagemang till musiken. De tänker köra tills de blir utkörda, till publikens glädje. I vanliga fall brukar det minst åtråvärda godiset bli kvar i godispåsen till sist, men på Where the Action is har de sparat det bästa till sist. Efter att Foo Fighters blivit tillsagda att sluta spela kör de tre låtar till, nästan utan mellanrum. De visar var rockskåpet ska stå, med råge.

I det stora hela blir det en lyckad festival där få verkar ha stört sig avsevärt på det osäkra vädret. Fotboll och musik i symbios visade sig vara en hit. Att jag totalt missade radiokanalen Bandits happenings ger mig själv ett stort minus i kanten. Att man kunde spela Guitar Hero, hockeyspel eller fika om ölen, banden eller fotbollen inte lockade gjorde festivalen mer mångsidig. Något de gärna får satsa lite mer på till nästa gång. Arrangemanget får ett plus för den i stort sett obefintliga väntetiden mellan banden. Ett stort minus går dessvärre till mat och dryckespriserna samt ineffektiviteten i öltälten där samma person ordnar maten som tar betalt. Även samma person korkar upp ölen som tar betalt. Något att tänka på till nästa gång? För en nästa gång hoppas vi nog alla på att det ska bli.