West Coast Riot.

Redan på tåget från Sthlm så kunde man se vilka band som var dragplåstren till WCR-festivalen. Det var tatueringar och Irlänska motiv, väl på festivalen så var det än tydligare, det var gubbkepsar och tillräckligt med tatueringsbläck för att täcka Gbg. Inte så konstigt då WCR dragit dit de två stora Irlandsinfluerade banden Flogging Molly och Dropkick Murphys. 2 passande band för en festival, det svänger och är glatt.

Festivalen i sig ligger i blåsiga frihamnen, 2 stora scener och en halvstor för Close-up banden. Det var framförallt 2 band som drog mej till festivalen, The Specials och Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine. Flogging Molly och Dropkick Murphys är band som alltid är trevliga att se och Bad Religion har endel guldkorn att bjuda på så det fanns att göra på festivalen.

Bruket är ett band som gör sig bra live, det har energin och gitarrerna från den första Ebba Grön skivan och hans röst påminner om Thåströms. En skön förmiddagskonsert. Höll efter den konserten till i öltältet där man kunde se Sista Sekunden då de spelade snabbt på Close-up scenen. Tyvärr så missade jag Invasionen, ett band jag gärna skulle sett, då de krockade med festivalens huvudpunkt i mina ögon, Specials.

Tyckte Specials fick gå på scen lite väl tidigt. Men det spelade ingen roll. Ett band jag velat se i nästan hela mitt liv fick jag äntligen se gå upp på scen. Det var så bra jag hoppats på, de var äldre men med värdighet. De framförde i stort sett första skivan och alla klassiker spelades så det gjorde vad de skulle på ett bra sätt.

Efter Specials så var det irlänskt som gällde, Amerikanska band med Irlänskt ursprung är ofta mer Irlänska än Irländarna själva, det är kanske det som gör det lite charmigt. Flogging Molly är som bäst ju snabbare de går och ju mer de eldar på. Dropkick Murphys är lite mer muskler och tatueringsbläck och hårdare toner. Bad Religion stod även dom på scen, de är lite av en gäspning och se Bad Religion men de har en del bra låtar och är rutinerade så det funkar helt okey endå. Mest blev det att stå i ölområdet och se dessa band.

Det som på WCR-festivalen inte är särskilt intressant för mej är hardcore och emocore-banden. Inget som jag någonsin fastnat för, nästan skönt så man slipper springa livet av sig för att se alla band men jag tycker att festivalen kunde boka några eller något av sina lokala punkhjältar, de har helt fantastiska band i Attentat, Troublemakers, Perverts, Sötlimpa,,,,,, listan kan göras oändlig. Vissa av banden kanske är begravda idag men både Attentat och Troublemakers vet jag spelar live.

Höjdpunkt nummer två efter Specials var Jello Biafra med sitt Guantanamo School of Medicine. Det låter väldigt mycket som tidiga Dead Kennedys innan det började gå jättefort, det var mycket gitarr och Jello Biafra på scen var en upplevelse. Han har åsikter, han har energi och hans röst låter precis lika skarp som den gjort från första Dead Kennedys skivan. Hans mimik är helt fantastisk, ibland ser det ut som han står och plockar blåbär i luften som bara han kan se och ibland förvränger han hela ansiktet i en grimasch. En av de spelningar som jag kommer komma ihåg från årets festivaler.

Som avslutning denna festival blev det The Hives. Ett alltid bra liveband men denna kväll kändes de lite malplacerade och kändes inte som ett huvudband för WCR. Missade stora delar av denna konsert då den krockade med Jello Biafra, men om de spelade A.K.A Idiot så missade jag den. Att avsluta kvällen med den låten hade höjt deras insats 3-dubbelt!!!

Då har man gjort årets första Göteborgsfestival,,,,,, men det kommer fler.