Vi kommer bort från det som drar oss samman.

Musik är något av det närmsta magi vi någonsin kommer komma. Även om det bara handlar om svängningar i våra trummhinnor som översätts av hjärnan till känslor så är det någonting som påverkar oss väldigt mycket. (Och förresten, hur förklarar man känslor på ett fysikaliskt sätt?)

Musik är en enorm förenande kraft som i festivalform för hundratusentals människor samman för att, i "verkligheten" eller live, uppleva de känslor som musik ger. Oavsett om känslorna tar en nedåt eller uppåt i humöret så är det ändå någonting som händer i oss, vi identifierar oss eller tar avstånd ifrån musiken men i båda fallen utgår vi ifrån den.

Det som är så underligt är att någonstans på vägen känns det som att meningen med ett artistframträdande förminskas i förhållande till hur många människor som besöker framträdandet.

Alltså, folk går på spelningar med ett gemensamt mål, man slutar bråka för det är festival, lika mycket som man gillar musiken kan man gilla varandra (för stunden om inte annat). Publiken förvandlas från individer i olika riktningar till en stor massa med ett enda mål; att gemensamt uppleva och avnjuta musik.

Och det är där min fråga kommer in. Hur kommer det sig att ju större publiken är desto ensammare blir åskådaren till konserten. På en liten spelning har man som publik inte bara koll på artisten utan även på de som står omkring en. Men på en gigantisk arenaspeling eller liknande blir det så mycket folk omkring en som ständigt byts att man inte kan lära sig känna igen någon annan än artisten. Faktum är att man fortfarande är omgiven av väldigt många människor som är där av samma orsak som en själv men nu handlar det mer om att ignorera dem och undvika eventuella armbågar i huvudet samt slänga upp nävarna i luften när artisten ber om det.

Och då är det man själv och artisten som står i fokus. Har inte då poängen med att samla många människor med gemensamma mål gått förlorad? Även om det fortfarande är en enorm upplevelse, artisten gör ett superframträdande och man är på sitt bästa humör så är det fortfarande bara man själv, en individ bland tusentals andra.

Det är lite ironiskt bara, att det som för folk samman är det samma som får folk att totalt ignorera varandra under spelningar. Inte för att folk gör det avsiktligt men någonting händer när man sätter 20000 människor på ett fält, någonting händer om man sätter 50 pers i en liten lokal. Man tvingas bygga stålmurar och ha vakter som övervakar publiken för att folk inte ska trampa ihjäl varandra när de är i färd med att visa sin tillgivelse för artisten. Det är intressant, och aningens skrämmande.