Textanalys - små trick och drömmar

Första gången jag hörde Kents "Max 500", tänkte jag "vilken absurd jävla text". Sen dess har jag funderat lite och utvecklat en teori: det är en metatext, dvs. det handlar om Kent själva och hur de får oförtjänt uppskattning. Jag ska här försöka visa detta genom en analys, med Google som främsta vapen. Ta gärna analysen med en stor nypa salt! Texten går att beskåda i sin helhet här.

Redan första textraden, "månen hänger lågt över allt du tror du såg", anslår en mystisk ton och antyder hallucinationer eller inbillningar. Sedan dyker det upp "ett Yeti-spår" och "ett UFO över sjön". Det senare kan refera till en specifik incident (t.ex. den ouppklarade incidenten vid Lake Superior, Michigan på 50-talet), men framför allt är det nog just parningen Yeti-UFO som säger mest. UFO-fantaster och Yeti-jägare har mycket gemensamt i sitt sökande efter det okända, de förenas i det som av omvärlden uppfattas som ren inbillning eller svammel.

Sedan dyker Keats och Bauelaire upp i ljuset från en blixt. Om detta kan vi konstatera följande:

• Keats dog samma år som Baudelaire föddes (1921), vilket kanske är måttligt relevant. De kände varandra inte, i alla fall.
• Keats verk "Endymion" är en närmast hallucinatorisk historia, där dröm och verklighet är svåra att skilja åt, och där orelaterade grekiska och sumeriska gudamyter blandas.
• Bland Baudelaires verk återfinns "Les paradis artificiels", en bok om upplevelser under hasch- och opiumpåverkan, samt översättningar av gotklassikern Edgar Allan Poe.

Vilken är Mary Shelleys dröm som åsyftas i låttexten? I all sannolikhet handlar det om själva det mardrömslika scenariot som Frankensteins romanhjälte försätter sig i (det finns en rad andra "drömmar" som kan kopplas till Shelley, bland annat novellen "The dream", men det här är det mest troliga).

I nästa refräng är det Billie Holiday som dansar vals med hollywoodstjärnan Fred Astaire. Att de två skulle dansa vals, särskilt på filmduken, är sannerligen en udda fantasi - rassegregationen i USA var på deras tid alltjämt mycket omfattande; en sådan parning hade antagligen varit otänkbar.

Nyckelraderna, i min mening, är "som magi, ett ljus man drunknar i / det finns små trick som får folk att ge dig mer än du är värd". "Max 500" kryllar av illusioner, hallucinationer och önskedrömmar. Det som uttrycks här är att man med "små trick" kan mytologisera sig själv på ett motsvarande sätt, och få oförtjänt uppmärksamhet och respekt. Något förenklat kan man säga att det också är vad Frankenstein försöker göra, men som ett resultat av sin strävan hamnar han i en mardröm. I sista refrängen heter det till och med "med en blick får jag folk att tro / på magi, ett ljus man drunknar i" etc, vilket konkret sätter berättaren i subjektsposition - enligt min tolkning är det bandet Kent eller Jocke Berg själv som är subjektet, dvs. det är inte någon annans historia som berättas.

Det första som slår en när man lyssnar på "Max 500" är att det är så fullt av namedropping och obskyriteter som verkar helt orelaterade. Min tes är att det är just dessa som utgör de "små trick" som ger oförtjänta fördelar. Man kan se det som en kommentar på Kents egen succé, och att deras obskyra texter glorifieras och får en högre status ju svårare de blir att förstå - ett intellektuellt skimmer över något banalt? Det kanske är en klagosång, precis som de i "Dom andra" verkade beklaga sig över vad de förlorat i och med kändisskapet. Här har alltså Kent målat in sig i ett hörn med sin obskyra lyrik, och kan inte bli av med den, precis som Frankenstein inte blir av med sitt monster. Men att tolka texten så är kanske att "överskatta deras intelligens", som en vän uttryckte det. Det kanske är något som gör att jag ger dem mer än de är värda...