Tack Rockparty (A Camp/Kristoffer Åström)

I tisdags var jag och såg A Campo på UKK. En spelning jag väldigt gärna hade velat fota, hade fått för mig att den skulle gå på Katalin. När jag såg att den låg på UKK och biljettpriset på 350:- gav jag genast upp hoppet. Men så hittade jag en tävling på rockpartys hemsida, svarade på en fråga om banden och några dagar innan spelningen fick jag ett mail om att jag hade vunnit och stod på gästlistan. Kunde ju inte göra annat än att tacka och buga, vilken tur att jag inte hade något annat inplanerat! ;)

Eftersom jag tillbringat en hel del tid på "insidan" av UKK känner jag väl till deras system och känner mig inte så överväldigad av det. Sittplatser? Oh no, på en rockkonsert?

Den trevliga överraskningen kom dock i förbandet (förband? jaha, det fanns det ett sånt!) Kristoffer Åström & The rainaways (med reservation för felstavning). Mycket rockigt och trevligt band med rörande texter, snacka om att göra intryck. Kris, jag tror jag är kär i dig! Nästan i alla fall. Riktig höjdpunkt måste jag säga.

Den nästan magiska stämningen förstördes av en teaterpaus á la UKK, där vi var tvungna att lämna konsertsalen för 30 minuters omrigg, ta en cocktail i baren och leka kulturell överklass.

Efter att vi åter intagit våra platser kliver Nina Persson upp på scen i en väldigt ful dress & gör en mycket långtråkig spelning, aouch! Singeln stronger than Jesus spelas i ett rafflande tempo i slutet av spelningen - mer som att "få den avklarad" - varpå bandet går av scenen, går på igen och spelar ett par, faktiskt de enda, bra utvalda låtar. Varpå de går av igen.. på igen.. av igen.. och - på igen! Sista gången endast för att ta farväl, men vid dethär laget var jag så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna och knappt skulle märka skillnad...

Hamnade förövrigt bredvid någon recensent. Han såg allmänt nöjd ut och gungade med till musiken, kanske berodde på champagnen han hade med sig in. Det fick mig i alla fall att tänka i banorna om att journalistik skulle vara ett glamouröst & väldigt välbetalt jobb redan från "scratch" (man kan ju drömma). Och det gjorde mig väldigt nyfiken på vad han skrev.. (med tanke på att jag inte själv var så nöjd och han missade förbandet).

Så det positiva i besvikelsen är alltså den nya upptäckten Kristoffer Åström. Alldeles för bra för att vara förakt. Något att hoppas på till sommarens festivaler kanske?