Tack musiker

Jag kommer ihåg när jag var liten och grät över att soparen som sopade asfalten ren från allt vintergrus var försenad, detta resulterade i att jag tappade några härliga dagar på inlines-säsongen med polarna.

Det var sånt jag grät över.

Eller som när jag råkade slå en hammare i bakhuvudet på mig själv när jag hamrade allt vad jag bara orkade av ren ilska i en sten. Sånt gjorde jävligt ont.

På något sätt känns det som att jag borde gråta mindre nu för tiden, jag borde inte vara lika känslig.

Men det slår mig nästintill varje dag att det är tvärtom. Och mycket av denna sorg är en konsekvens av musiken.

Och jag tycker inte att det är fel att musiken gör mig ledsen, det är snarare ett bevis på att människor som lever för musiken har lyckats. Genom att rent emotionellt nå ut till sina lyssnare.

När jag tittar på ett liveclip med Bright Eyes som någon amerikan filmat för hand med en sjaskig digitalkamera, då kan jag inte låta bli att sluta gråta. För det känns verkligen.

Och att det i dagens överkommersialiserade samhälle där vi matas med MTV-skit fortfarande finns musiker som gör musik för musikens egen skull. För att musiken ska vara något unikt,  det är en härlig känsla värd att lyfta fram.

Så tack för att ni får mig att gråta.