STORSJÖYRAN!

Vi börjar från slutet och går baklänges och nystar långsamt upp och utvärderar året Storsjöyra. Nu, söndag eftermiddag. Klockan är nästan åtta och solen håller fortfarande staden som nu städas i sitt våld. Jag har bränt mig på näsan medan Yran bränt årets arsenal av artister. Inte det tyngsta artilleriet de skrapat ihop sen starten någongång på 70-talet. Ett starkt mellanskikt, med bokningar som Lykke Li och Håkan men utan den riktiga toppen. För två år sen njöt jag när Lady Gaga spelade en 10 minuter lång version av Bad Romance på piano ståendes uppe på med rumpan mot publiken. Det går ju inte ens tänker ni. Nej just det. I år avslutade Timbuktu på samma scen och tid. Närmast väsensskilda artister. Jag struntade i det gigantiska dansgolv som Timbuktu ändå skapat på Stortorget och tog en nostalgitripp ner till Badhusparken där Henrik Berggren för egen, nåja, maskin bjöd på BD material ackompanjerat av det stilla ljudet av tusentals snyftande femtonåringar och en och annan före detta femtonåring. Själv har jag aldrig förstått det där. Jag hör i ärlighetens namn inte exakt vad han sjunger. Då är det svårt att lipa till.
Henriks gamla vapendragare från den tidiga BD tiden, Håkan spelade strax innan en på alla sätt och vis bra konsert. Att Håkan levererar är lika säkert som att Säkert! som spelar samtidigt (vilken episk schema miss) gör det samma. Men här ska jag ändå ta tillfället i akt och berätta något som kan reta gallfebern på mig. Extranummer avslutat, bandet har tackar för sig en sista gång. Står på rad som efter en balett, bockar simultant. Men va falls!? De kör en låt till. ”Bara för att jag är så spelsugen” Det hela verkar, faktiskt, genuint spontant och oplanerat. Jag står och tänker, Håkan hjärta Storsjöyran = sant och gläds åt att det är sån feeling. Men då smack boom smäller konfettin och fyller Stortorget med eufori och små papperslappar. Men jag blir, faktiskt, förbannad. Sluta. Snälla. Att låssas.

Fredag. Förfest och hamburge grillning. Bad i trätunna och Gamla kompisar och nya span. Yran i ett nötskal. Förbeställd taxi in till stan för säkerhetsskull. ”En taxi för tio till kl nio, tack” Vissa ska in och se The Ark – avskedet. Deras sista föreställning på festivalen som de visat så mycket kärlek och där de fått den tillbaka tusenfalt. Det fanns till och med en tid då Ola Salo kom upp själv till Yran de år de inte spelade, bara för att gå på efterfesten. Jag själv har avslutat kvällen festande i den iskalla Storsjöns vatten tillsammans med the Ark och andra artister för att sen slå sig ner till ett gigantiskt frukostbord på hotellet. Och nu ska de säga adjö och tack. Själv har jag inget behov av det, men stannar ändå till påväg in i Storsjöteatern källare där jag ska se diverse vänner och bekanta spela i kollageuppsättningen ”Text & Musik”, och hinner med att tänka ”gud vad skönt att lägga av med något, lägga saker bakom sig och låta var sak ha sin tid” Inne på Intiman spelar musiker som inte ska till att lägga av, tvärt om är deras tid här och nu. Magnus Ekelund, är ett exempel, Patrik Backlund ett annat. Känner ni inte till dem. Upp på sökmotorn och kör.
Kvällen avslutas med Lykke Li på det alldeles för stora och halvfulla Stortorget. Jag har högt ställda förväntningar som inte alls, på långa vägar infrias. Det känns som en mellanspelning, i mitten av landet i en medelstor stad, något som ska avklaras innan hon drar vidare till nåt coolare sammanhang.

Torsdag. Första dagen på yran är ofta lite loj och nerskalad men mina godagoda vänner i Autisterna spelar och jag sjunger med i varje låt. Dansar och stortrivs. Har precis innan sätt Tove Styrke och ställt sig frågan om man inte själv måste kunna dansa om man skriver dansmusik? Vad säger ni, är inte det ändå självklart? Tove har satt på sig på tok för stora skor, och då menar jag inte bildligt. Hon har enorma skor, platåer som är minst två decimeter höga och osäkerheten uppe på dem ger eko i hela framträdandet. Det ser stelt och ängsligt ut. Obekvämt.