Smashing Pumpkins intar Hovet

Billy Corgan flamsar bort en grym konsert.

Smashing Pumpkins är tillbaka på allvar. Den 12 augusti i fjol lirade de inför ett slutsålt  Cirkus. När de nästan ett halvår senare återbesöker Sverige är det Hovet som ska erövras. Hovet känns mer rätt för Smashing Pumpkins då de är ett band som vill ta plats, Cirkus känns mer avskalat. Hovet är dock inte så rätt som det skulle kunna vara då publiken sviker. Det beror förmodligen på att det råder sportlov i Stockholm då flertalet andra konserter fått lida hårt av samma anledning.

Just att publiken sviker uppfattar Moto Boy på fem röda. Han kliver upp på scen och utbrister i ett enda stort ”asså”. Sedan skakar han på huvudet men sansar sig därefter och startar sitt framträdande. Man blir trollbunden redan vid första ton. Aldrig skulle man kunna tro att en transvestit skulle kunna sjunga så pass klart. Att kalla honom för transvestit är kanske att dra förhastade slutsatser, men när han själv står och pratar om att alla älskar att kolla på transvestiter och drar en jämförelse till sig själv får han skylla sig själv.

Om Hovet skulle stå för en mer storslagen scen än Cirkus blir man kluven när Moto Boy spelar. Att stå ensam på scen med endast en gitarr som uppbackande instrument känns inte särskilt upphaussat. Trots det övertygar han stort. Han bevisar en gång för alla att rösten verkligen är ett fantastiskt instrument i låtar som Young Love och Blue Motorbike, där hans höga toner får mig att bli tårögd. Det enda besvikelsen är att jag inte kan hans texter och kan hjälpa honom att sjunga med i låtarna. Då skulle jag börja storböla.

När Smashing Pumpkins kliver upp på scen har desto mer folk letat sig in bland sittplatserna. Bandet fortsätter på samma spår som Moto Boy, i och med att inleda med några av deras lugna låtar, men de övertygar inte alls lika stort. Till och med en så pass bra låt som Tonight Tonight gör dem riktigt dålig. Jag får allt mer intrycket av att Billy Corgan och hans musikgenier tappat intensiteten som de tidigare haft.

Det dröjer ända fram till det gått sisådär en tjugo minuter av konserten innan de verkligen börjar komma igång. Då lyfter de fram tyngre låtar, där Superchrist måste räknas som en utav de bättre. Men så fort de återgår till deras lugnare låtar blir det desto tråkigare, samtidigt som man märker hur pass kär Billy är i sin tyngre musik då han verkligen försöker att göra sina låtar tyngre genom att slå runt med sin gitarr, som för övrigt ser minimal ut i hans jättearmar. När man konstaterar detta kan man inte heller undgå att snegla på skillnaden mellan Billy Corgan och den nya basisten Ginger. Lilla Ginger är ungefär hälften till växten av store Billy. Däremot är hon knappast för liten för bandet då hon imponerar stort med sin sång och sitt basspelande. Mer än Ginger imponerar dock Jimmy Chamberlin, som får mig att bli allt mer övertygad om att han måste vara en utav världens bästa trummisar. Det är häftigt att se hans enorma vadmuskler när han, iklädd stödstrumpor, står tillsammans med Billy och framför en låt akustiskt.

Mot slutet får även Joeff Schroeder bevisa att han bemästrar sitt gitarrspel på bästa manér i låtar som Cash Car Star och The Everlasting Gaze. Det är även avslutningsvis som det blir riktigt bra och roligt, förutom när Billy Corgan förstör avslutningen som smått genom att helt omotiverat slänga iväg ett outhärdligt gitarrsolo på nästan tio minuter, där han nästan ser ut att brutalt våldta sin gitarr framför en triggande publik som skriker ”smash it”. Detta är ett ganska bra exempel på Billys flamsande på scen. Att han tappar texten i bandets kanske största hit 1979 är ett annat.

Utan flamsandet och med fler tyngre låtar, eller mindre lugna för den delen, skulle det ha kunnat bli riktigt bra. Bandet består ju av fem väldigt begåvade musiker, där keyboardisten kanske syns minst, som kan det här med musik. Det gäller bara att hålla ihop allt helt och hållet, även fast jag kan förstå att det är svårt när man håller på i över två timmar.