Självmord vs. aktiv dödshjälp

Döden är något alla människor kommer få uppleva förr eller senare, men vissa väljer att dö redan i tidig ålder.
Obs - om självmord är något du har svårt att läsa om, sluta läsa här!
Jag skriver det här med anledning av att vi precis innan sommarlovet på samhällskunskapen i skolan pratade om aktiv dödshjälp och om huruvida det borde legaliseras i Sverige.
De allra flesta i min klass, förutom någon enstaka som var troende, tyckte att aktiv dödshjälp borde vara en självklarhet.
Om man har en obotlig sjukdom och verkligen lider av den, och inte kan ta sitt eget liv pga fysiska problem, måste man få möjlighet att dö ändå.
Detsamma gällde djur, tyckte alla. Ett husdjur som verkligen lider och inte går att bota/operera ska självklart avlivas, för sitt eget bästa.
Man ska aldrig behålla ett husdjur och låta det lida enbart för sin egen skull, det är själviskt.
Ok, jag kan hålla med.

MEN - varför har inte människor (de flesta) samma inställning till "vanligt" självmord?
Även om man är helt frisk fysiskt kan man lida av svåra psykiska sjukdomar.
Nu pratar jag inte om vanlig tonårsdepression som troligen alla går igenom någon gång i livet utan äkta depression som håller i sig flera år och aldrig slutar.
När det inte hjälper med psykologsamtal, lyckopiller, alkohol, bra vänner eller whatever.
Människor som verkligen psykiskt lider av att leva.
Då är döden inte längre något naturligt utan då är människan enbart en självisk jävel, för att "ta sitt liv är det fegaste och mest egoistiska man kan göra".
Men - mot vem?
Kräver ni att era anhöriga ska fortsätta leva bara för ER skull?
Det är lite som med husdjuret - om ni hade ett husdjur som verkligen led, skulle ni avliva det eller tvinga det att fortsätta leva bara för er egen skull?
Jag har inte sagt att jag är för eller emot någonting, jag tycker bara logiken är otroligt märklig. Men SOM SAGT - jag är helt neutral i frågan (åtminstone officiellt) och skulle bara vilja höra om andras tankar och uppfattningar om saken.
Och var går gränsen egentligen? Om en person är fysiskt handikappad efter t ex en bilolycka och sitter i rullstol, men fortfarande är helt klar i huvudet och inte har ont någonstans (inte har någon känsel alls vill säga) - har den personen rätt till aktiv dödshjälp? (Om det nu skulle vara lagligt alltså.)
Då "lider" ju inte personen fysiskt, utan enbart psykiskt eftersom den inte kan springa, gå och röra på sig som andra människor utan är bunden till sin rullstol. Inte heller kan personen ta sitt liv eftersom den inte kan röra på armar och ben. Ska den då ha rätt till aktiv dödshjälp eller är den lika "självisk" som alla andra som begår självmord då?
Var dras gränsen?

Att någon anhörig begår självmord är förstås otroligt tungt - jag vet det.
Förutom att vissa bekanta till mig tagit sitt liv så har den människa som står mig närmast av alla (eller i alla fall stod mig närmast av alla på den tiden) försökt ta sitt liv framför ögonen på mig. DET kan jag däremot kalla fegt och själviskt, antagligen för att den här personen visste hur viktig den var för mig, och utnyttjade det.
Jag gjorde såklart det som alla skulle gjort och förhindrade självmordet, eftersom jag visste att det inte var en genomtänkt handling utan enbart ett infall för att skrämma mig.
Det var många år sedan, men jag kan fortfarande drömma mardrömmar om det.

Kort sagt kan vi säga att de flesta verkar vara för aktiv dödshjälp inom sjukvården och för att avliva djur som lider (det finns även idioter som avlivar djur som inte lider, enbart för de "tröttnat" på sin hund/katt, men det hör inte hit), men alla är emot självmord annars, eftersom det är själviskt.
Hur går det ihop?