Sagan om den första . . .

Om ni tillåter mig att drömma mig tillbaka ett slag:

”SMÅ DRÖMMANDE BUBBLOR STIGER FRÅN MITT HUVUD”

”Året är 2003, det är sommar och en kille vid namn Jani och hans bästa vän Fredrik sitter i en äckligt varm buss på väg mot skogarna, på väg mot det okända.

Vi väljer att kalla det Arvika för sakens skull.

Dom har sedan månader tillbaka planerat allt in i minsta detalj, dom har köpt alkohol i form av 50 kronors flaskor vin, dom har köpt tält, spritkök och inte minst dubbla hänglås + gaffatejp om det skulle hända något. Jani som är nörden av dom två har läst in sig på olika forum på något som vi kan kalla Internet, där har han lärt sig att det är viktigt med en del saker, och att en del andra saker bör skippas.

Dom var givetvis på väg mot sin första festival.

Pojkarna hade hunnit fylla 16 med två dagars mellanrum och dom kände sig nu nog stora för att kunna trängas i ett publikhav på en Björk-spelning till exempel.

Och det här var året då allt skulle hända, dom hade ju faktiskt slutat nian.

Vi tar oss tillbaka till bussen.

På bussen sitter människor med stora bandare oh massvis med öl, de två pojkarna accepterar det facto att dom nu känner sig obeskrivbart utanför. Människor blir fulla, men pojkarna sitter där och pratar och låtsas som inget alls.

Efter 6 timmars svettig buss anländer dom till sist, väl framme möts dom av en kö som sträcker sig längre än deras egen synvinkel (det är i alla fall den känslan dom får), kön känns seg och efter några minuters smygkikande på dom bakom inser Fredrik hur lite packning alla andra har. Han tittar förundrat på Jani men den sistnämnde ser det mest som att dom andra inte är beredd på att det kanske kan bli dåligt väder. För i just denna stund var det hur varmt som helst. Tre äldre män går därefter förbi med något som i Janis ögon var himmelriket. Det var säkert 12 flak öl, på tre personer. ”Shit skackalackaboom” tänkte pojkarna samtidigt medan dom såg ölen försvinna bort.

När pojkarna slagit upp sitt enormt stora två-mannatält (!!!!) sätter dom sig ner för att njuta i solen, efter några timmars sittande och pratande med de nya tältgrannarna som säkert var över 35 allihop så börjar deras rumpor värka. Och när dom tittar ett slag till höger får dom skåda det praktiska i fenomenet brassestol. Och det som slår dom därefter är att det faktiskt är dom som hade så ”lite” packning i kön som sitter på dessa stolar.

Dagarna på deras livs först festival hinner gå, dom upplever allt från drägglande människor i lera till underbart vackra konserter och dom kan trots extremt jobbiga och varma mornar nu nästan börja inse hur bra det är med festival.

Sista natten blir en natt som dom sent ska glömma, dom dansar på förstärkare med killar utklädda till sjuksköterskor och vill inte att natten ska ta slut alls, men när dom till bådas förvåning ser att klockan är 06:56 så släpar dom sig tillbaka till tältet en sista gång, för den här gången.”

Det har gått tre år sen den här sagan nu, och det var för tre år sedan som pojkarna insåg hur mycket livet har att arbjuda.