Roskilde Festival 2007 – lördag

Vi vaknar upp och tack gode gud är det uppehåll i regnandet.
Det pratades
om att det fanns duschar någonstans i närheten och det lät ju fantastiskt och
samtidigt välbehövligt för att mildra varandras doftsinne när vi sov i
tältet.
Efter duschen kände man sig som en ny människa, ren och faktiskt en
hel del piggare än innan. Kanske var det det extremt kalla vattnet i duscharna
som fick en att kvickna till lite.
Dock gjorde min telefon ett magplask på
det gyttjegrusiga golvet utanför duscharna (”My phone died face down in the
mud” tjoade FLip glatt bredvid och travesterade filmen Big
Lebowski).
När vi kommer ut från duscharna ser vi de stora tunga regnmolnen
rulla in mot oss och en allt mer tilltagande vindstyrka. Närkingen inom mig
tänker att idag _lär_ det regna. Nu regnade det visserligen bara lite granna och
under en kort stund.

The Who är ett gäng gamlingar som bokats in som headliner,
men jag såg inte många i publiken som var gamla nog för att ha varit
intresserade av bandet under deras storhetstid. Vår norska tältgranne påpekade
att de såg ut som att de skulle kunna dö på scenen vilken sekund som helst.

Musiken var visserligen svängig, men hur det kommer sig att det var så pass
trångt framför Orange Stage har jag ingen aning om.
Låten som introducerar
Tv-serien CSI är ju rätt bra och någon annan låt var nog ursprunget till den
lite moderna tappningen ”Behind Blue Eyes” med Limp Bizkit.
Helheten kändes
tyvärr som Ozzys spelning på Hultsfred, folk kom dit för att se dem innan de dog
– vilka de nu är och jag tror inte jag var ensam om att aldrig ha hört dom
innan.

Bäst under lördagen var utan tvekan klezmer-bandet Fanfare
Ciocarlia som spelade i Astoria-tältet. Mer lycka och kärlek under ett
tälts tak får inte plats. Precis alla, och otroligt nog även jag, dansade till
de fantastiska rytmerna.
Vår fotograf FLip kom ut från fotodiket med ett
leende på läpparna, tydligen var det inte alls samma krig mellan fotograferna
som det brukar vara.

Vi lyssnade även på RedHot Chili Peppers, men vi har ingen
anledning att nämna mycket om dem och sympatiserar med de svenska tidningarnas
ställningstagande och bojkott gentemot artister/bolag som kräver
fotograferingskontrakt.
Antagligen var väl gubbarna rädda för att deras fans
skulle kunna få se hur de ser ut i verkligheten.

Krullet och jag provade att äta oss igenom några av de östra matställena inne
på området.
Bäst var nog de karibiska burgarna och thai-maten med alla dess
kryddor och kokosmjölk. Sämst enligt Krullet var det halvråa köttet som liknade
rostbiff som vi köpte. Själv är jag inte så noggrann eller rädd för det
livsfarliga danska köttet så jag tuggade med glatt humör i mig resten av
portionen.

Kvällen avslutades med att jag och Krullet gick och lyssnade på
Tiesto på Arena. Mer Bas i en ljudmix är knappast
möjligt.
Trots att jag till vardags lyssnar både på Tiesto och den genre som
han representerar så blev jag lite besviken. Alldeles för mycket mellanspel och
för lite variation. Hade väntat mig mer melodier och mindre dunkande basgångar
som ofta känns som ren utfyllnad för att få långa mixar. Lyckligtvis verkade de
3 000 åskådarna i tältet klart mer imponerade än jag själv.

• Folket på
  festivalen
  
• Artisterna på
  scenerna