Roskilde 2006: första livstecknet

Det verkar som att festivalupplevelser aldrig riktigt är lika varandra. Åtminstone känns det så för mig efter årets Roskildefestival. Det som bestått från gång till gång är den ändlösa campingen, dammet i näsan, fipplandet med öronpropparna och den upprymda känslan när man står framför scenen och väntar. Sällskapet och musiken: två skilda sorters gemenskap.

Den här gången blev det mer campingliv än tidigare för min del, fler turer in till Roskilde (offentliga toaletter har aldrig varit så attraktiva) och mer gräsallergi från helvetet. Kanske lite färre spelningar än planerat, men ingen artist gjorde mig besviken. Sigur Rós och Tool var de stora favoriterna, men jag hann bli positivt överraskad av fler. Sista dagen var allra intensivast, med flera timmars dans, från The Strokes via Coldcut till hysteriskt röjiga Balkan Beat Box, och så till slut en mäktig avslutning med Roger Waters.

Efter att ha uppskattat så många helt olika akter är det lätt att undra vad som egentligen gör en spelning "bra". Det går förstås inte att vara något annat än subjektiv, men det borde nog gå att förklara varför man reagerar som man gör. De närmaste dagarna ska jag försöka ge en mer detaljerad redogörelse för alla spelningar jag sett. Och, om jag orkar trotsa förkylningen jag dragit på mig, är det dags för Accelerator imorgon, med ännu fler konsertupplevelser.