Roskilde 2006: Dag 3-4

Deftones

Det var ett tag sen jag lyssnade på Deftones. Det känns lite udda att se dem mitt på dagen, i trettio graders värme - men det funkar. Deftones är inte direkt variationens mästare, men är man inne på deras stil, blir man inte besviken. Publiken verkar också vara mycket nöjda. För mig är det låtarna från "White pony" som smäller högst. Synd bara att det inte blev någon "Passenger"-duett med Tool-sångaren Maynard James Keenan.

Tool

Tool sägs göra komplex musik. Det må vara sant, men jag har lyssnat på deras låtar så mycket att det inte känns så längre. För mig representerar de en inbjudande ljudvärld där melodier och dynamik värdesätts på ett sätt som inte är så vanligt inom metalgenren. Denna ljudvärld kommer verkligen till sin rätt på Orange-scenen (bättre än exempelvis på Metaltown), med bandets sedvanligt färgstarka animationer och videoklipp i bakgrunden och på de stora sidoskärmarna. Låtlistan är mycket bra och gör nog både gamla och nya fans nöjda (med undantaget att jag jag personligen hellre hade hört något annat än den i Tool-mått mätt ganska mediokra "Opiate"). Jag vet inte riktigt hur publikresponsen var eftersom jag var alltför upptagen med att lyssna och titta på Tool - ett rätt bra betyg i sig. Allt sammantaget en av mina favoritspelningar på Roskilde, med många höjdpunkter.

Kanye West

Är man ett pretentiöst musikfan kan det ibland vara svårt att se och bedöma MTV:s storstjärnor utan förbehåll, inte minst med tanke på att man hunnit höra deras låtar spelas sönder redan innan man blivit närmare bekant med dem. Kanye West, som här har med sig en duktig DJ, stråkar och harpa, är inget undantag. Jag lyssnar halvt misstänksamt medan han radar upp sina hits, och det är faktiskt riktigt underhållande. Stråkarna är ett stort plus. En bit in i spelningen gör West en medley av alla hits han producerat åt andra artister, och av hans favvolåtar, och här tappar han bort mig. Det är utdraget och inte särskilt intressant. Han gör en lyckad show men hans eget material engagerar faktiskt mer.

The Strokes

Om man struntar i hypen som en gång omgav (och sedan övergav) The Strokes och istället lyssnar på musiken, kan man efter den tredje skivan konstatera att de fortfarande kan göra utmärkta låtar. De har ett bra grundrecept - inga krusiduller men ändå långt ifrån hjärndött. Bandet verkar vara på bra humör och det blir en del mellansnack. Inget spektakulärt, men musikaliskt sett väldigt tillfredsställande.

Coldcut

Jag får denna dag också tillfället att dansa till några DJ:s som videoscratchar. Videoinslaget är ett stort plus, och rapparen som gästar på några spår är inte heller helt oäven. Det är ganska vanligt hiphopgung blandat med konstiga talsamplingar och hetsig d&b. Stundtals riktigt, riktigt bra, men det krävdes lite startsträcka, åtminstone för min del.

Balkan Beat Box

Balkan Beat Box spelar en hysterisk blandning av melodier från Östeuropa och Mellanöstern med rytmer från gud vet var. Uppsättningen är saxofoner, gitarr, bas, trummor, percussion, trummaskin och ännu mer trummor, samt en totalt galen sångare/rappare. Det är ett fantastiskt ös både på och framför scenen. Så här i efterhand undrar jag om det kan vara så kul på skiva, men sådant hinner man inte tänka på när man är upptagen med att dansa och hoppa. Grymt bra!

Roger Waters

Inte helt oväntat bjuder Roger Waters på festivalens maffigaste spelning, och publikhavet böljar. Enormt snygga animationer och videoklipp spelas i bakgrunden, det har placerats ut extra högtalare runtomkring scenen för att få en surroundeffekt i vissa låtar, och inte minst den stundtals grandiosa musiken bidrar till det stora intrycket. Konsertens första hälft består av blandade Pink Floyd-låtar och Waters eget solomaterial - det är engagerande och bra med några få tröga undantag. "Shine on you crazy diamond" är en given höjdpunkt, med foton på Syd Barrett i bakgrunden och allsång.

Sedan tas en lite bisarr tiominuterspaus innan "Dark side of the moon" spelas från början till slut. Här får jag ännu en "jag visste inte att jag tyckte så mycket om de här låtarna"-upplevelse. Jag får nästan gåshud när klockorna i början av "Time" ringer runtomkring i surroundhögtalarna. Efter några extranummer är spelningen slut. Jag är imponerad och samtidigt lättad över att festivalens kanske största namn inte visade sig vara uppblåst och tråkig utan tvärtom fängslande och snudd på rörande - fast med det bandet, det låtmaterialet och de tekniska möjligheterna är det kanske svårt att misslyckas.