Roskilde 2006: Dag 1-2

Editors

Editors är på många sätt läskigt lika Interpol, och det är både på gott och ont. Bandet är först ut på Odeon-scenen, och publiken är entusiastisk. Det gör ett bra jobb, men de till viss del inövade poserna och det jämntjocka låtmaterialet gör att jag inte är helt övertygad ändå.

Barra Head

Dessvärre såg jag bara hälften av spelningen, men Barra Head gjorde ett gott intryck. Man kan placera dem någonstans i genren "matematisk rock", och de imponerar med sin precision och idérikedom. Den entoniga sången känns dock lite tröttsam, det saknas dynamik, om inte melodier.

Sigur Rós

Jag har ett kluvet förhållande till postrockgenren. Fråm början misstänkte jag den för att vara glorifierad, men i själva verket billig stämningsmusik, med samma djup som de obligatoriska stråkarna i Hollywoods hjältefilmer. Nu vet jag förstås bättre, även om jag fortfarande inte är särskilt insatt. Desto roligare blev den positiva överraskning som jag fick av Sigur Rós. Hur mycket jag än vill undvika klyschor måste jag säga att det var en magisk spelning. En sån spelning där varje låt känns som en spännande utvecklingsprocess, som att se något nytt födas på scenen. Bandet hade både stråk och blås med sig, vilket gav en fantastiskt full ljudbild. För mig var "Ny Batteri" och "Saeglopur" de absoluta höjdpunkterna, inte bara av spelningen utan av hela festivalen.

Martha Wainwright

Artister som uppträder ensamma med en gitarr har inte så mycket att gömma sig bakom. Det märks ganska snabbt om de inte har någon utstrålning eller om låtarna inte håller måttet. Men motsatsen gäller också, vilket Martha Wainwright är ett bevis på. Hon fångar publiken direkt och släpper den inte förrän extranumret klingat ut. Låtarna stod sig mycket väl live. Wainwright hade kunnat fylla en större scen - nu var det tyvärr väldigt trångt till och med utanför tältet.

Matisyahu

En artist som marknadsförs som "den ortodoxe juden som gör reggae" är lätt att avfärda som en gimmick. Men på scen är Matisyahu övertygande: han har bra flow, rätt röst och det verkar som att han har ett solitt låtmaterial. Hans band är skönt clichébefriat, och det känns inte alls som den tråk-reggae man hade kunnat förvänta sig. Frågan är om det är lika roligt på skiva.

Kaizers Orchestra

Kaizers Orchestra hyllas jämt som ett av nordens bästa liveband. Det är säkert inte oförtjänt med tanke på de knasiga scenattiraljerna, entertainern till sångare och de galna slagverksinslagen där alla spelar på oljefat och skräp. Men musiken är för klämkäck och förutsägbar i min smak, och poserna är inte övertygande. Flera av mina vänner tyckte mycket om den här spelningen - det är tydligen helt enkelt inte min kopp té.

Morrissey

Vad ska man förvänta sig av Morrissey? Hans solokarriär har varit ojämn, och om de senaste skivorna inte vann ens hjärta kan det kännas lite orättvist att bedöma en livespelning. Han är i alla fall på gott humör och börjar med Smiths-dängan "Panic" följt av ett par mycket starka sololåtar. Flera av låtarna från nya "Ringleader of the Tormentors" vinner på att slippa de enerverande barnkörerna. Det är faktiskt en riktigt trevlig spelning, med trumpetinslag som extra bonus. "Girlfriend in a coma" är också en rolig överraskning. A Det må ha varit ett tag sedan Morrissey var överväldigande, men han är fortfarande speciell.

JR Ewing

De norska hardcorepunkarna i JR Ewing har på senaste skivan, "Maelstrom", blivit mer melodiska. Den hårda udden är dock kvar, och deras sound har aldrig varit så eget som nu. Live bjuder de inte på några överraskningar, men låtarna sitter som de ska. Moshpiten är ganska trevlig med undantag för några idioter. Nu återstår att se vad bandmedlemmarna hittar på när bandet splittras i höst.

Bob Dylan

Jag orkade inte se mer än två och en halv låt med Bob Dylan - när man inte är inlyssnad på låtmaterialet, står långt från scenen och inte är särskilt peppad är det ingen stor idé att gå på konsert. Särskilt med tanke på att det hos Dylan är låtarna och texterna som står i centrum, vilket gör att det inte är någon vidare scenupplevelse att tala om.

Death Cab for Cutie

Ännu en positiv överraskning. Det som på skiva är något mer nedtonad indierock blommar ut på scen, och låt efter låt som spelas slår mig som mycket bättre än jag minns den. Det är bra dynamik i låtlistan och de utökade partierna av trum-mangel är väl avvägda. Ben Gibbard är engagerande och sympatisk på scen. Allt som allt en riktigt bra konsertupplevelse, särskilt med tanke på att jag inte hade några särskilda förväntningar.