Representationer

Det är ju ganska intressant att man kan äga musik och andra sorters uttryck. Jag menar, i själva verket är ju musik inget annat är en viss kombination av olika tätt packad luft, representerad genom ettor och nollor i en mp3-fil eller små ojämnheter på ett runt stycke vinyl. På samma sätt är ju en text en kombination av ord, en liten, liten del av språket, som det går att äga. Och det är knappt någon skillnad på om det är en låttext som består av ett par, tre rader sjungna om och om igen eller en tolvminuters djäkla episk dikt som, säg, Sad Eyed Lady of the Lowlands. Så länge ingen annan hunnit före dig med att kombinera just de orden (bortsett från fraser som "make me feel alright" och andra av universell karaktär) och de ljudvågorna, kan du be att få äga dem så att ingen annan kan använda dem utan att fråga dig eller ditt förlag först. Det är spännande.

Sen går det ju förstås att äga representationerna också. Det är minst lika spännande. Eller, vägen fram till ägandet iallafall, att hitta den där skivan man letat efter (eller, mer up-to-date, att äntligen hitta en DC-hub som har användare med vettig musiksmak) och så vidare.

Men det finns ju en representation som är lite svårare att äga och kontrollera, och det är väl det som gör konserter så fantastiska: minnet. Att veta att jag var där, att musiken jag hör i huvudet placerades där av mitt favvisband, personligen.

Och slutligen: att kombinera representationer kan vara en vinnare: att lyssna på P3-Live med Saybia från Roskilde 2002 och veta att en av de där hundratals människorna som ylar som galningar är jag, att minnas svetten och hur det ringde i öronen efteråt, ger ännu en dimension åt upplevelsen. Fast det kan vara farligt att missbruka representationer, som när vi satt på Roskilde 2000 och lyssnade på NiN på bandaren och tyckte att folk såg konstigt på oss när de gick förbi utan att fatta varför. Senare insåg vi att de var på väg till NiN-konserten som vi inte trodde skulle vara än på ett par timmar. Klart onödig miss.