Recension av Kate Nash på Arvikafestivalen 2008

Personligen var Kate Nash ett av de största dragplåstren på festivalen. Artisten som gjorde att det kändes värt att betala pengar för att åka dit, alltså. Jag missade början på spelningen och där med också en av hennes hyggliga låtar i form av ”Pumpkin Soup”. Jag anlände till Apollo just i tid för en rad tråkiga låtar jag inte gett mycket uppmärksamhet förut. Det händer inte särskilt mycket.

Efter ett tag kommer det dock. Det jag har väntat på. Publiken ropar hejaklacksramsor riktade mot Kate, och bara en blind man kan missa att hon blir väldigt, väldigt rörd av det. Det följs av en kavalkad med hits där bland annat ”Foundations”, ”Mouthwash” och ”Skeleton Song” ingår.

Det går inte att vara annat än nöjd när tonerna till ”Foundations” börjar just efter att publiken på nytt skanderat en hejaklacksramsa i form av: ”Kaate Nash, scha-la-la-la-la! Kaate Nash, schaaa-la-la-la-la!”. Det var, utan tvekan, spelningens höjdpunkt. Med lika lite tvekan vill jag be Kate hålla sig bort från gitarren – hon gör sig mycket bättre när hon spelar piano. När jag lämnar spelningen känns det i alla fall som att det inte gjorde något att jag missade de två inledande låtarna, jag var oerhört nöjd med hitkavalkaden jag fick uppleva på slutet.

BETYG: 3/5
TEXT: ROBIN VIKSTRÖM