Postrockfestival

För dem som inte hört så finns det en postrocksfestival nere i Belgien, Rhâââ Lovely Festival. Bara namnet gör ju det värt att åka dit ju! Tidigare har bland annat Explosions In The Sky & Red Sparowes lirat och årets lineup är grymt bra. Det är nämligen där frågan kommer in, är det värt att åka ner till Belgien för att några av dina favoritband spelar? Jag och en kompis började räkna på det, det billigaste än så länge är iaf att ta sig upp till Sthlm, flyga ner till Bryssel med ryanair(tror jag det var) och sedan buss därifrån till festivalområdet. Sedan kontaktade vi en tjej som fanns inom couchsleeper communityn som skulle kolla upp om vi kunde sova hos henne den kommande helgen. Vi räknade på att det skulle gå på cirka 1000 SEK för transport T/R och festivalbiljett! Inte helt dåligt faktiskt.

Nu verkar det tyvärr som om detta rinner ur sanden då ingen av oss egentligen har tid eller pengar (iaf inte jag). Dessutom fick vi ett mail tillbaka av tjejen som bodde närmast festivalen och hon skulle självklart åka bort den helgen som det berörde. Men det vore ju en kul tanke, i annat fall får man ju se till att fixa sin egen postrockfestival lite närmare. Postrock är ju trots allt partystämningshöjjaren #1. Jag minns att jag pröjsade 800 SEK T/R till Sthlm för att se Mono förrförra hösten, minns inte om Musebiljetten kostade lika mycket. Man får helt enkelt offra sig för sina favoritband, men hur långt skall man ta det?

Jag nämnde för övrigt inte årets lineup på Rhâââ; 65daysofstatic, This is your captain speaking & 31knots är bara några av namnen. De två förstnämnda har verkligen potential och dem som inte hört dem borde kolla upp dem, 65daysofstatic låter som om du låst in Explosions In The Sky & Aphex Twin i en mörk källare lite väl länge medans TIYCS är Australiens egna GY!BE - fast utan det alldeles för pompösa och orkestrala.

Förresten så såg jag Red Sparowes igår på Pustervik här i Göteborg. Det är få band som har samma känsla i sin musik och detta var nog något av det bästa jag kommer att se i år, även om jag säger just den termen rätt ofta. Red Sparowes gör i princip allting rätt och är ruskigt tajta. Snygga bakgrundsprojektioner som ser ut att vara hämtade ur Godfrey Reggio mästerverk - Koyaanisqatsi (en film utan egentlig handlig och skådespelare, snarare en samling av extremt vackra bilder som ackompanjeras av pampig musik) kompletterar musiken riktigt bra och helhetskänslan man lämnas med är helt klart - jag vill se dem igen. Nyansregistret som RS sveper över är inte lika brett som Explosions In The Sky men betydligt djupare och på sitt sätt faktiskt vackrare. Dessutom har dem de mest pretentiösa låttitlar som någonsin kommits på, t.ex. "alone and unaware, the landscape was transformed in front of our eyes" följt av "buildings began to stretch wide across the sky, and the air is filled with a reddish glow". Ni förstår saken va..?