Peace and Love - festival eller melodifestival

Årets upplaga av Peace and Love festivalen såg till en början riktigt lovande ut. Äntligen skulle man få tillgång till Liljekvista parken, något man saknat sedan 2000 års upplaga då man hade tillgång till folkets park. Några stora svenska artister bokades tidigt, däribland Joakim Thåström, The Cardigans och The Sounds men man såg även till att blanda in lite mindre kända men ack så intressanta band som Kristet utseende, Alice in Videoland och Dia Psalma. Ledningen för festivalen gick ut i media och lovade att man skulle försöka att boka ett internationellt storband. Efter det känns det som att det blivit tystare samtidigt som det blivit sämre och sämre.

Till min stora förvåning har biljettpriset höjts med närmare 30 procent till 750 kronor. Vilket är hutlöst i jämförelse med konkurrenterna. Arvika festivalen erbjuder bl. a Nitzer Ebb, Blutengel, Franz Ferdinand och Turbonegro för enbart 695 kronor medans Metaltown i Göteborg erbjuder Tool, Motörhead och Soilwork. Jag kan tänka mig att dem bakom prishöjningen försvarar den med att årets festival blir en tredagarsfestival, men om jag har uppfattat det riktigt så kommer torsdagen bli något av en uppvärmning och dom stora akterna kommer att koncentreras till fredag och lördag kväll.

Den 24 mars så släpptes dom senaste banden till festivalen och jag tror aldrig jag har varit så besviken på ett bandsläpp. Lena Philipsson, Staffan Hellstrand, Nationalteatern, Bodies Without Organs, Johnossi och Alf var samtliga banden som offentliggjordes, nationalteatern och Johnossi var dom enda som kändes försvarbara. Det är en gåta vad man söker sig till för målgrupp om man har en festival med Lena PH, Bodies Without Organs och tidigare släppta Magnus Carlsson. Försöker dom göra en kopia av melodifestivalen? Hur ska man överleva en hel spelning med dessa artister när man knappt pallar en låt en gång om året på TV. Visst dom har säkert sina fans, bland småungar och pensionärer men det är inte den sortens människor som går på festival. De kan lika gärna se sina idoler på Dalhalla. Jag får en känsla av att festivalen håller lite för hårt på sina budskap mångfald, gemenskap och förståelse, speciellt mångfald. För vilka artister dom än bokar så är den enda fungerande målgruppen musikälskande ungdomar och dom betalar inte 750 kronor för Lena PH.

Det ser även tunt ut på vis och poet fronten som alltid har varit lite av P&L melodi, det enda intressanta hittills är väll Bob Hansson.

T
rots att jag gett en hel del kritik så tror jag att festivalen kan bli riktigt bra om det internationella storbandet som man pratat om verkligen blir av och att det blir nåt att se för oss ungdomar samtidigt som man släpper ett till antal etablerade artister.

Oj det blev längre än vad jag trodde;) Men men nu får man väll leva på hoppet om att få roskilde biljetten nån dag, innan man förstår att det är omöjligt och blir dyster igen..