Oförglömliga missar.

Alla har vi väl vaknat upp dagen efter, och kännt den där känslan av total besvikelse.
Då man i all lycka på campingen helt enkelt tyckt:

"Äsch, jag behöver inte se det där bandet"
Att bandet i fråga är ens största idoler sen 95, det gör ingen skillnad. För i ruset som är en kombination mellan goda människor, god öl och allmän lycka så spelar inget i världen någon roll.

Jag har varit där förrut, och jag kommer hamna där i sommar igen, det är jag fullt medveten om.

Hultsfred 04, Dillinger Escape Plan har sedan dom blivit bokade till festivalen varit bland det högsta att se på min prio-lista. Men icke sa nicke, väl på campet hade detta bands betydelse helt och hållet reducerats.

På samma festival var CDOASS ett måste på Stora dansbanan. Men nejnejnej.
Scissor Sisters var en annan konsert som bara rann ut i sanden.

Året efter, det vill säga förra sommaren missar jag The Magic Numbers på hultsfred, på grund av detta älskade camp. Jag missar också Mew. De danska killarna ser jag dock på roskilde två veckor senare, så det blev bra i alla fall. The Tears försvinner också helt ur mitt minne.

Roskildefestivalen skapade vid några tillfällen ren ångest, då jag insåg att jag i sittande stund just missat band som Duran Duran, The Go! Team, Interpol, M83, Brian Wilson, Bloc Party, Sonic Youth (!!!!).

På Arvika förra året har jag ingen aning om varför Ed Harcourt´s konsert inte blev besökt av mitt musikhjärta. Lika ologiskt är det att jag missade Rilo Kiley´s konsert och för att inte tala om Tiger Tunes. Men det är inte stopp där: Johnossi, Khonnor, Strip Music, Svenska Akademien.

Ärligt talat så fattar jag inte vad jag pysslat med, dock säger det här ganska mycket om hur mycket mer det finns att uppleva på festival än musiken.