Obsession, by John Frusciante

Obsession, by John Frusciante

Vad är det som gör en oproportionerligt och irrationellt förtjust i just ett band eller en skiva? Slump, grupptryck eller det mest troliga: att en viss kombination av (o)ljud är oss mest tilltalande vid en viss tidpunkt i livet under vissa omständigheter?
Plus självklart att en låt kan ha affektionsvärde för att den råkat spelas samtidigt som något mer eller mindre behagligt hänt en.

Man plågar sina vänner med för dom intetsägande låtar, letar efter b-sidor och liveinspelningar på nätet och analyserar texter och skivomslag("vad skulle Freud sagt om det här teckensnittet?"), dels för att musiken är så jävla bra och dels för att man försöker klura ut vad som är så speciellt med de här låtarna.

För tillfället stavas min fixering "Niandra Lades And Usually Just A T-Shirt", John Frusciantes(känd från Red Hot Chili Peppers) första soloalbum från 1994, inspelat under massivt drogberoende och allmän mental ohälsa, och visst hör man att allt inte är gott stugan: låtar avbryts mitt i, ljudkvalitén är kräkframkallande och nästan varje vers avslutas med ett förtvivlat ylande.

Att det mest lättlyssnade spåret döpts till "Your Pussy’s Glued To A Building On Fire" och att hälften av låtarna inte har någon titel överhuvudtaget säger ganska mycket om hur mycket tålamod och överseende den här skivan kräver, men om man orkar så belönas man med riktigt underhållande och bitska texter samt gitarrspel som skulle få Frank Zappa att köpa en plattång.

Större delen av skivan består av en akustisk kompgitarr med 2-3 dissonanta elgitarrer som glider in och ut ur bilden, samt några mystiska effekter och ett och annat piano. Nedtonat och laid back men samtidigt outhärdligt och irriterande. Hissmusik för Hitlers bunker.

Det här är en skiva jag sporadiskt har lyssnat på sen jag upptäckte Frusciante när han 2004 släppte en fantastisk svit på 7(!) plattor, men det är inte förrän jag på sistone har återupptagit mitt gitarrande som det slagit mig hur enastående den här skivan är. I nästan varje låt finns stoff till 2-3 dunderhits, och trots hysterin och inkonsistensen är det omöjligt att inte att påverkas av den oerhörda spelglädjen.

Och nu kom jag just på vad grejen med skivan är, det handlar om kontrasten mellan kontemplativ musik och desperat lyrik, fast det visste jag antagligen från början men hade inte tänkt på, som det är med de flesta "uppenbarelser" man drabbas av.

Tiden får utvisa vad jag lyssnar sönder nästa vecka, antagligen blir något i andra änden av spektrat(jag har aldrig riktigt gett Marvin Gaye en chans), kontraster är som sagt underhållande och nyttiga.

Jag uppmuntrar dessutom alla att dela med sig av sina tillfälliga eller rentav permanenta besattheter, jag har nog fått en tillräcklig dos av baklängessolon för det här året.

(Ja, titeln är ett fånigt parfymrelaterat skämt. Varför kommenterar jag varje rubrik i en parentes mot slutet?)