Norbergfestivalen 2011.

En av nyheterna i år och festivalens riktiga höjdpunkter var scenen 303, i nonstop så dunkades det ut techno i alla dess former, dubstep, dnb, rave och även elektronisk pop och det var få tillfällen när det var någon tråkig artist. Niveau Zeros uppträdande på denna scen var en av scenens höjdpunkter i mina ögon. Ibland så var det hårt och tungt för att i nästa ögonblick övergå i aggresivt ös med hip-hop. I ena stunden så svajade publiken fram och tillbaks för att sedan släppa loss i snabbare partierna.

På samma scen gjorde stod det elektronsika indiepopbandet Lissi dancefloor disaster som var ett av banden jag sett fram mot, de påminner en hel del om det ösiga elektropunkbandet Le Tigre men är endå mer än så, jag tycker personligen
det var väldigt skönt och lättade upp en hel del att få lyssna på musik ur popscenen och Uppsalabandet tror jag kan ha en god framtid även inom utanför den elektroniska scenen.

Den stora höjdpunkten under festivalen i mina ögon var db Allstars. Det fick mej som har cement i skorna och är närmast stelopererad att släppa alla spärrar och hämningar och röja loss till dessa drum and base veteraner som uppträdde i det gamla kraftverket. Det är högt tempo från första sekund, den snabba sången öser ut och det handlar om att släppa loss och ha kul.

Mimergruvan är hjärtat i festivalen och det som verkligen gör Norbergfestivalen unik, det är inte dit man beger sig för att dansa eller lyssna på pop eller dance musik. Ett av de unika uppträdanden denna festival var Newcastles postindustriella band :zoviet*france: De har funnits redan sedan 80-talet, det var stora förväntningar bland festivalbesökarna över lag inför detta uppträdande och när de
en aning sent stod uppe på ena platån i gruvbyggnaden så bjöds det på ljud som ibland lät som ett brusigt regn och olika malande ljud som blandas med instrument som förställs. Det var många som låg i nästan meditativt tillstånd och tog till sig de olika ljuden.

Än mer industrialistiskt och väldigt mörkt band var IRNI, bestående av Thomas Ekelund och Joachim Nordwall. Det var monotont och hårt och fick mej att tänka sig hur det kan ha varit att jobba på fabrik i Sovjet Unionen. Själva lokalen i sej gör väldigt mycket för att spä på med en stämning som inte går att få var som helst.

Detta är för mig andra året på denna festival och för mig är det en självklarhet inom den elektroniska scenen, och utöver det så är Norberg en trevlig liten stad, på festivalen trevlig personal och en allmänt positiv känsla bland besökarna. Ser fram mot 2012.