Nationalteatern har haft sin storhetstid

"Man ska sluta när man är på topp" är ett vanligt uttryck, dock verkar det inte gälla för artister.
Artister som borde slutat för länge sedan är till exempel Magnus Uggla och Gyllene Tider, och nu finns det ytterligare något att lägga till på listan. 
Första gången jag hörde Nationalteatern var jag tolv år och fastnade direkt för "Jack the Ripper".
Sedan dess har det blivit många timmar under mina tonår med Nationalteaterns musik.
Nationalteatern var mycket utstickande när dom kom - med nakna, ärliga texter om kriminalitet, narkotika och alkohol.
Tyvärr är dessa texter inte så speciellt utstickande längre, den nakna sanningen om hur det är att vara kåkfarare i "Lägg Av!" är inte längre provokativ, och dom flesta som sjunger med i "Livet är en fest" är dunderfulla 14-åringar som inte fattar mer av låtens innebörd än att "fyllan värmer bäst".

Jag började tappa tron på Nationalteatern redan under deras spelning på P&L förra året, då dom var ok men inte mer.
2006 på Arvikafestivalen var dock Nationalteatern faktiskt riktigt bra, men jag tror ändå att det aldrig blir samma sak utan Totta Näslund.
I år börjar Nationalteatern med en mycket tveksam "Bängen trålar". Några minuter senare körs "Kolla kolla" som faktiskt görs helt okej, men sen till "Barn av vår tid" låter det tveksamt igen.
Jag vet inte om det är med flit eller ej som Nationalteatern praktiskt taget bytt ut alla melodier och spelar svävande, osäkra gitarrackord och en sång som inte överhuvudtaget påminner om originalsångarens utdragna, småknarriga röst.
När Nationalteatern mot slutet drar igång "Livet är en fest" låter det lovande igen, men sedan till extranumret "Jack the Ripper" blir det sådär svajigt och osäkert igen.
Att Nationalteatern otaliga gånger under framträdandet påpekar hur kul dom tycker det är, hur gärna dom vill komma tillbaka och hur tacksamma dom är över sin trogna publik, verkar bara bevisa att dom själva inser att dom är på väg att dö ut.
Lite som när man varit otrogen och måste säga "Jag älskar dig" till sin partner oftare än nödvändigt för att stilla sitt dåliga samvete och för att han/hon inte ska misstänka något.
Att sångaren dessutom sjunger fel låttext upprepade gånger känns inte heller så hett. Visserligen bara småfel, men ändå.
Nationalteatern är inte längre något liveband. Så istället för att se ett band som redan haft sin storhetstid - skaffa Nationalteaterns Greatest Hits-platta, lyssna och njut. Det är en klassiker som kommer hålla i minst hundra år till.

Jag kan alla Nationalteaterns låtar utantill men hör ändå inte vilken låt det är dom försöker spela förrän jag hört första textraden.
Så ja, jag älskar verkligen Nationalteatern sjukt jävla jättemycket och det svider att behöva skriva det här.
Men - näst sista låten sammanfattar hela spelningen ganska bra:
Vi fortsätter spela rock ´n´ roll men vi håller på att dö...

Spelningen får 2/5 eftersom spelglädjen och entusiasmen i alla fall verkar finnas kvar.
Bäst: Ulf Dageby och Nikke Ström. Så jäkla sköna.
Sämst: Det är väl ganska uppenbart?
Fråga: Hur smart är man om man lyckats smuggla in en ölburk på festivalområdet och sedan ställer sig allra längst fram på Nationalteaterns spelning och viftar med den i luften?