När jag mötte Thåström

12:e mars 2006.

En vanlig söndag på ett vanligt tåg med vanliga människor, på sin färd från Göteborg mot huvudstaden.

Allt är som vanligt, man hamnar bredvid en illaluktande trångsynt gubbe som mest av allt skulle vilja se mig putsa hans skor.

Han skrockar att han vill förbi för att han ska handla i Kiosken, jag tackar eventuella makter däruppe för att jag slapp sitta inklämd mot väggen.

Men då jag vänder mig om för att snegla på gubben i kön till den lilla tåg-serveringen slår det mig

”Är inte det där Thåström?”

Med tanke på hur oberörda de andra passagerarna är så ger jag upp tanken och vänder mig om. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på vem jag trott mig se i denna kö fylld av samma trångsynta gubbar.

Så jag vänder mig för säkerhets skull om en gång till och det slår mig med ett brännbollsträ i huvudet.

”Visst fasiken är det Joakim Thåström!”

Jag känner hur jag på ett nästintill barnsligt vis får direkt handsvett och sitter kvar vid min plats och fascinerat ser på denna svenska kultmusiker. Denna musiker som påverkat så otroligt många människor.

Han har sin sedvanliga svarta keps på sig, en grov Armyjacka, svarta jeans och ett par helsvarta sneakers.

Han har sitt skägg och verkar ganska så berusad.

Han står och pratar med kioskkillen ett bra tag och jag släpper honom inte med blicken för ett endaste ögonblick.

För en sekund kände jag mig som ett Spice Girls fan.

Thåström köper 3 burkar Heineken, en flaska rödvin som han stoppar ner i jackfickan och några mackor.

Jag knackar honom på armen han ler mot mig, jag frågor om det är ok om jag tar ett kort med min digitalkamera.

Han svarar med en väldigt empatisk röst.

”Men sånt är så jobbigt ju”

Jag väntar ett tag till och han säger ”ok” och jag blir nöjd och resten av de 3 timmarna på tåget är en ren känsla av lycka över att fått träffa denna stora musiker, självaste Thåström.

Trots att den stinkande gubben sitter bredvid mig hela vägen till Huvudstaden.