Musiken på Way Out West var...

Första konserten på fredagen för min del blev en leopardmönstrad Laleh och hon verkar vara stabil och alltid leverera. Dock blir man nog lite ouppmärksam om man som jag både varit på konsert i år och sett henne på årets Hultsfred.
Mitt betyg: 3 av 5.

Albert Hammond Jr är någon jag aldrig lyssnat till, hört talas om eller reflekterat att besöka på festivalen. Tyvärr kändes det mycket som ett ovälkommet avbrott i festivalens program på alla sätt och vis.
Hade det varit så enkelt att jag inte gillat indie pop/rock hade det varit mycket enklare, men det var bara rätt och slätt intetsägande hela spelningen igenom.
Mitt betyg: 2 av 5.

Några jag lyssnat till men som jag inte sprungit på under någon festival förrän nu är The Hellacopters. Ett energiskt band som inte saknar Dregen som gitarrist. Vid kravallstaketet vid Flamingo-scenen stod nu fler med mörkt färgat hår och rockigare attityd än de som innan bevittnat Lalehs spelning.
Allsångsvarning kan utfärdas för alla deras spelningar, särskilt när låten ”I´m in the band” spelas. Tyvärr var inte ljudet det bästa, men det kan ju vara bra i alla fall.
Mitt betyg: 3 av 5.

Eagles of Death Metal var dagens stora överraskning. Till och med min vän som kanske är mer inne på Regina Spektor tyckte det var bra som helhet. Väldigt skön slamrande rock och massor med attityd från sångarens sida. Tröjtrycket ”Readheads make better lovers” var en uppenbar flört med de svenska tjejerna, förutom detta var det mycket snack om att tjejerna i Sverige är snyggare än alla andra och ”can I hear an Amen!” över mellansnacket.
Bandet är bra på att elda upp publiken och verkar inte leva upp till Axl Roses taskiga namngivning ”Pigeons Of Shit Metal” efter att EoDM blev sparkade som förband till Guns n Roses förra året.
Mitt betyg: 3 av 5.

The Hives, eller kanske The Hypes kan jag tycka, spelade gammalt och purfärskt material. Stod i fotodiket de 3 första låtarna och fotograferade och uppenbarligen var det något den månghövdade publiken hörde i musiken som jag fullständigt missade.
Det är bara att konstatera att det var en lyckad spelning och att jag lika gärna kunnat sitta i en skön stol någonstans och peta mig i naveln istället, det hade antagligen gett mer.
Mitt betyg: 2 av 5.

Innan festivalen hade jag gått i en vecka och klurat på vilken låt det var jag gillade med Primal Scream under 90-talet, när jag väl hörde den på festivalen var den inte ens bra.
Sångaren, Bobby Gillespie, verkade helt borta och hade en väldigt tom blick vilket passar ganska dåligt med den sortens musik som bandet framför.
Mitt betyg: 1 av 5.

Lady Sovereign kan uppenbarligen inte sjunga, dessutom lät det inte alls så där poppigt som man förväntat sig utan snarare som en rock-konsert med en väldigt punkig sångerska.
Mitt betyg: 1 av 5.

Den krulliga kompisen från Roskilde hade egentligen hoppat över Way Out West om det inte varit för dagen då Manu Chao bokades, helt plötsligt blev han lyrisk. Den etnosväng som framförs var mycket trevlig men man blev lite trött på tempobytena i slutet av spelningen.
Bert Karlsson och E-type är några av dom som verkligen gillar att praktisera ett standardrecept på precis varenda låt, samma med Manu Chao fast med baktakts-knep istället. Sådant funkar ju kanon när man lyssnar på en singel eller om låten ska sticka ut på radio/TV, men fy för att lyssna igenom en hel konsert med så gott som identiska låtar.
Mitt betyg: 2 av 5.

Vi bestämde oss för att åka hem och spela tv-spel istället för att lyssna på The Pogues och ska man tro GP:s recension så var det riktigt illa. När jag frågade folk jag känner om The Pogues fick man höra osäkerhet om det inte var dom som gjort den där jul-låten som alla bara borde ha hört. Det lät så lamt och i efterhand känns det kanon att vi åkte hem istället.

Under lördagen började vi med Moneybrother, ett rockband som känns som de har en ganska given plats på festivaler. Deras musikvideos har lockat en del men när man väl upplever dom live på konsert så känns de som om de passar bättre på avbytarbänken. Moneybrother lär vara festivalernas bänknötare nummer ett och den utfyllnad som bokarna tar in om de inte hittar något nyare och roligare.
Mitt betyg: 2 av 5.

Det var mycket dåligt ljud under Peter Bjorn and Johns spelning i Linné-tältet. Lyckligtvis kunde inte det förstöra visslande låten ”Young Folks” och det andra bra materialet bandet har.
En riktigt trevlig och mysig stämning blev det i tältet trots den stundtals jobbiga värmen.
Mitt betyg: 3 av 5.

Regina Spektor är drottningen av pianobar-musik och känns felplacerad på en festivalscen, en klubbspelning hade nog gjort henne mer rättvisa. Trots allt var det rätt bra, charmerande och tilltalande. Min kompis Linus sken upp lite försiktigt och hävdade att detta var den första spelningen med ”riktig musik”.
Regina var en av få som faktiskt har lite sångröst, dessutom sjunger hon intressant och med variation.
Mitt betyg: 3 av 5.

Erykah Badu hade utan tvekan den mest entusiastiska publiken på de konserter jag hann med. Ett vrål utan dess like uppstod när sångerskan äntrade scenen. Till en början stod hon helt still och verkade nästintill vara i koma – även musiken var mer än lovligt seg till en början. En bit in i spelningen börjar det dock svänga mer och det första jag tänker är att detta är som Anastacia fast med mycket mer stil och mer balanserad radio-hit-jakt och svartare sväng.
Detta är en av få artister som gav lite mersmak, blir nog ett eller annat skivköp snart.
Mitt betyg: 4 av 5.

Juliette & The Licks var för mig mest känt på grund av Juliette Lewis som varit med i en och annan film man sett genom åren. Det var egentligen ingen av låtarna som stack ut, det gjorde däremot Juliette med sitt dansduellerande med gitarristen och klättrande ner till publiken för ett kramkalas.
Hade det inte varit så slamrigt så borde det varit bra mycket bättre, dessutom skulle nog inte en och annan sånglektion skada.
Mitt betyg: 2 av 5.

Lagom till att The Ark äntrade scenen öppnade sig himlen och det verkligen ösregnade. Detta verkade inte de tusentals framför scenen bry sig speciellt mycket om, men många sökte skydd under tält. Lördagens spelning med The Ark var den 4:e jag varit på denna sommar och överlägset sämsta. Ola Salo lämnade nog styrkan och dynamiken i sin röst hemma, och ett band som imponerat stort vid 3 tillfällen under sommaren lät verkligen allt annat än bra.
Nu det inte var så många som vet hur mycket bättre The Ark är live än på skiva men de positiva recensioner jag läst på bland annat GP:s webbplats är fullständigt obegripliga.
Mitt betyg: 2 av 5.

Och vem vill egentligen höra Kanye West funderade jag på väg hem i den fuktiga natten, vilket jag likt förbaskat gjorde väl hemma i min lägenhet 6-7 kilometer från scenen och bakom ett större berg som borde hjälpt musiken att försvinna.

Allt som allt var festivalen lyckad rent musikaliskt, synd bara att Lily Allen tvingades ställa in.

Här hittar du bilder på artisterna och festivalbesökarna under Way Out West.