Mjukstart för Umeå Open

Idag öppnade portarna för den årliga inomhusfestivalen Umeå Open. På schemat stod bl.a. de artister som skulle ge festivalen lite tyngd: Industri Royal och Jay Reatard. Trots det kan man lugnt säga att det blev en mjukstart för festivalen.

På grund av en planeringsmiss från min sida, och en del sjabbel att komma in till scenen så missade jag helt och hållet Industri Royal, och kom in mitt under John ME:s spelning. Saker och ting är ungefär som jag förväntat mig där; ingenting dåligt, bara mediokert. En stund in på spelningen kommer det som kan klassas som kvällens höjdpunkt; ett akustiskt intro till låten "Love Is My Drug" följt av den vanliga, catchiga melodin. Sedan rullar det på som vanligt.

Efter detta följer en massa gitarrer i form av Jay Reatard; det jag hade inbillat mig skulle bli kvällens faktiska höjdpunkt. Potentialen fanns där, men det blev minst sagt repetitivt efter ett par låtar. Låt efter låt maldes på utan paus eller konversation emellan. Att musiken växte och blev dubbelt så bra live jämfört med på platta spelade föga roll när de inte engagerade publiken över huvud taget. Relativt less på allt vad mediokert heter konstaterar jag för mig själv att detta kunde varit bättre, och beger mig hem.

Åter till allt sjabbel, så här gick det till: Jag kommer till festivalen, någorlunda förväntansfull, bara för att upptäcka att man tydligen måste lämna ifrån sig jackan till garderoben som kostar 20 pix. Naturligtvis tar de inte kort. "Det finns en bankomat där borta", säger killen. "Jo, jag vet" svarar jag och går ut till kylan och bankomaten. Kan man ta ut 100-lappar där? Nej, givetvis inte. Då beger jag mig till andra sidan centrum för att ta ut garderobspengar. Sagt och gjort, väl inne så har jag missat halva John ME och starten på festivalen kunde ha varit... Ja, den kunde ha varit bättre.

Imorgon står bl.a. Fever Ray, Petter och Kleerup på schemat - den tätaste dagen på festivalen, enligt mig. Eventuellt att jag testar på klubbarna då också. Givetvis läser ni rapporten här.

TEXT: ROBIN VIKSTRÖM