Melodifestivalen deltävling 1 enligt Jookmook

Ber om ursäkt för mina två tidigare värdelösa missar där inget blogginlägg följde.

Som musiknörd diggar man även Melodifestivalen hårt, även fast många personer skulle se mig som en rockälskare. Det kanske jag är också, men jag är även extremt orolig för att rockvärlden ska finna sin plats i denna bransch. När band som Lordi, The Poodles, The Ark och Wig Wam syns i teverutan blir jag livrädd. Nog för att man ska tillåta alla sorts bidrag, men visst känns det ändå lite malplacerat med rockband inom en bransch där popbanden härjat under alla tider? Förutom under just de senaste åren vill säga… Rockvärlden är på väg in i Melodifestivalvärlden, min största fruktan är en snart en sanning.

”Rockbandet” The Poodles är med för andra året, bandet som just slog igenom i Melodifestivalen med sin trallvänliga låt ”Night of Passion”. Då det inte räckte ändra fram till seger den gången förstärker de uppsättningen med omåttligt populära E-type, som faktiskt sjunger under bidraget. Och han gör det till och med helt okej. Låten är dock tokigt dålig och får inte mig att bli övertygad någon gång. Försnacket om att E-type var rädd för att få sitt långa hår uppbränt var väl det som var mest spännande under numret, även om han knappt var i närheten av någon eld. En stor enda gäspning, helt enkelt.

Däremot vinner de tyvärr, som så många andra artister, på sin namnkunnighet. Något som också bär dem till ”Andra Chansen”, en möjlighet som säkert kan förvandlas till en bättre placering än de nådde med ”Night of Passion” för två år sedan.

Det andra bidraget är fyra brudar som går under namnet Face-84. Klädseln är helgalen till deras lunga och dansvänliga låt. Jag skulle lätt kunna dra en tango till den här låten. Det är sött och vackert, men på tok för dålig sång. Sedan kan man undra hur de tänkte när de skrev texten, bara konstigt och onödigt. Jag tycker dock personligen att de orättvist kom sist.

Som tredje person kommer Velvet upp på scen med något som liknar en Abba-rock. Hon är rutinerad i dessa sammanhang trots att man aldrig sett henne som tävlande förut, hon har nämligen körat bakom flera bidrag. Hennes rutin märks även i bidraget då rösten är stadig och fungerar mycket bra under verserna, men fallerar dessvärre som smått under de höga partierna. Annars är låtens musik otroligt medryckande och modern, något som säkerligen den yngre generationen uppskattar. Fast det är inte så konstigt att resultat blev lyckat när det var hela fem personer som var med och skrev låten.

Jag får ett otroligt stort medlidande för Velvet när hon först, sprudlande glad, går vidare till andra röstomgången för att sedan vara det enda bidraget därifrån som inte kommer någonvart än ut ur tävlingen. Hårt och jobbigt.

Sedan väntar artonåringen med det otroligt fula namnet Brandur. Att ynglingen kan sjunga är det inget snack om, även om inledningen är trevande. Tjejerna som sitter bredvid mig slänger kommentarer över honom hur söt han är, och det brukar ju alltid vara ett stort plus. Låten är dock inget vidare bra komponerad utan är mer som ett sömnpiller, men det är ju inte så konstigt när den heter Lullaby heller.

Mannen som ska förklara vad kärlek är övertygar inte. Det är det tredje bidraget för kvällen som försöker vara smygrockiga. Michael Michaillof är inte tråkigt på scen, men låten känns överstämmande lik Andreas Johnssons bidrag förra året. Det drar ner helhetsintrycket även om denna sorts låtar gått hem i teve-soffan under de senaste åren.

Sprallig som bara Amy kan vara kliver hon upp på scen som storfavorit till en utav finalplatserna. Hon har till och med jämförts med Carola, en likhet som jag har otroligt svårt att se. Det kan bero på att de båda gjorde debut i Melodifestivalen vid samma ålder (15, som Amy råkar vara), men annars finns det absolut ingenting som liknar dessa två dundertalanger som nu nästan är lika folkkära. Carola som representerar det svenska folkets kristna sida medan Amy är allas kelgris. Amy vill dock inte vara kelgris för kvällen utan bjuder på en rivig låt med moderna inslag vilket inte alls verkar passa henens röst, men hon och dansarna rör sig snyggt på scen och själva låten lyfter upp henens sviktande röst.

När bidraget var slut kändes det som en självklar finaldeltagare, hon slog de flesta andra bidragen på händerna. Något som även bekräftas under kvällens sista minuter.

Sedan kommer den hyperdrogade Suzzie Tapper ut. Luuk presenterar bidraget genom att berätta att hon inte kunde ställa upp förra året på grund av Parkinson. Att hon måste vara starkt medicinerad när hon nu står på scen är svårt att missa, hon tappar flera toner på grund av att hon är helt borta, dessutom rullar hennes ögon som bollar.

Jag antar att hon måste ha fått sympatiröster, röster som även bidrog till att hon tog sig till Andra chansen, vilket var en jätteskräll. Är man drogad på scen ska man inte få kunna komma så långt, även om hon knappast kan ha njutit av framträdandet. Tråkigt att man ens låter henne ställa upp, även om det inte var några större fel på låten.

Sist ut för kvällen är Christer Sjögren som debuterar som en gammal man. Han är som vanligt påklistrad med sitt psykopatiska leende, ett leende som får mig att få de hemskaste mardrömmarna. Sedan hånar han sig själv när han sjunger om att han älskar Europa i något som mer liknar en julsång med sina bjällerklang-ljud. Låten är ett enda stort skämt vilket säkert de flesta håller med mig om, och just därför röstar även folk. Hur skulle annars Ukraina förra året och We are the Winners förrförra året lyckas komma högt i placeringslistorna? Alla tycks älska skämtlåtar och därför vinner de också. Det är nog faktiskt en större fruktan än att rockvärlden ska komma in i Melodifestivalen, att denna fest ska bli ett enda stort skämt. Jag har alltid älskat Melodifestivalen, men när skämtlåtar ständigt ligger i topp är det inte kul längre.

Värst för kvällen måste ändå ha varit i segerintervjun på Nöjesnytt där Amy och Christer visade upp obekanta sidor. Amy bad Christer lära henne något (förmodligen utan att syfta på något särskilt), och Christer svarade självfallet med sitt pedofiliska leende. Vad säger då inte den personen som intervjuar dem? ”Ni kan gå iväg och pussas.