melodifestival utan fokus

Dags för den andra omgången av melodifestivalen. Eller omgång? Vad räknas som omgång? Varje år bjuder på en ny tävlingsomgång som består av flera omgångar/deltävlingar. Dessa består i sin tur av två röstningsomgångar där de två bästa går direkt vidare till en finalomgång och nummer tre och fyra gör upp i ytterligare en omgång, andra chansen. Vilken i sin tur består av en jäkla massa omgångar. Pengatjafs och tidslöseri. Det ska ju ändå bara koras en vinare i slutet, så varför bry sig om resten?

Gårkvällens klockrenaste kommentar måste ha yttrats av min mor. "Måste de verkligen skicka något bidrag till final från den här deltävlingen? De är ju värdelösa allihopa".

Riktigt så illa var det dock inte. Men nästan.

Först ut var Ola Svensson. Idol-Ola, Melodifestival-Ola... whatever you wants. Låten hette Love in Stereo och var väl som vilken pop-dänga som helst. Dansarna gjorde bort sig totalt, men det hör väl inte direkt till saken. Tyckte inget vidare om den här låten, men efter att sett de andra bidragen så blev den plötsligt helt okej…

Sedan fick jag mig en rejäl överraskning. Jag måste helt ha missuppfattat vem Lasse Lindh är. Jag trodde det var någon helt annan. Men låten, Du behöver aldrig mer vara rädd, var precis som jag väntat mig. Inget ont om singersongwriter, men svenska ballader håller inte i sammanhanget. Det är för tråkigt, tar för lite plats.

Västerås hade bestämt sig för att göra intryck. The Nicole - Razborka blev kvällens chock. Jag fann stora likheter mellan bidraget och de senaste årens vinnare i ESC. Men jag gillar inte dem, och då gillar jag inte det här heller.

Sedan schlagertävling blev melodifestival har vi fått se allt mer nya musikstilar tränga sig in i tävlingen. Alexander Schöld var för mig ett sedan innan obekant namn, men så har Bert Karlsson aldrig varit något för mig heller. Till en början lät det ju i alla fall som om grabben kunde sjunga, men jag tror jag misstog mig. Och på scen förstår jag inte vad han har att göra. Han kröp ihop och blev liten, liten, osynlig.  Med tanke på fjolårens hypervåg kring den alternativa stilen trodde jag han skulle locka till sig fler röster. Men emokidsen tittar visst inte på SVT.

Efterträdare till Schöld blev Rongedals Just a minut. Två medelålders flintisar har väl aldrig deltagit i finalen? Det brukar ju vara nytt och tokigt som gäller, och låten var ju faktiskt inte kass. De höga falsetterna gör att det påminner lite om Mika. Att de snuvade Carola på finalplatsen var väl en liten jordskredsskräll, även om jag räknat med att de skulle ta sig dit.  

Bidrag sex, Empty Room, framförts av Sanna Nielsen. Sanna måste varit på träningsläger, för hon ser mycket säkrare och stabilare ut framför kameran än tidigare. Hon överspelar lite, men det gör inte så mycket. Låten är välgjord, och trots att det är en ballad fångar den intresse och tar sig direkt till final. Sedan har ju Sanna också något som tidigare artister har saknat, ”the power voice”. Det vore trevligt att skicka ett seriöst bidrag, med en riktig sångerska, till ESC – som inte är Carola.

Andra Generationens låt heter Kebabpizza Silvovitza. Ni fattar ju själva vilket skämt det är, även om texten har ett par träffpunkter. Lite tidigare hade jag klassat detta som underhållning, men nu är jag trött på skiten och finner lycka i ”mute”-knappen på min fjärrkontroll.

Och hur många i TV-soffan, eller på plats i Västerås, har inte bitit sönder naglarna i väntan på självaste Carola? Naturligtvis går då också detta bidrag sist ut. Allas våran schlagerdrottning tar hjälp av (eller snarare hjälper) Andreas Johnson, och de bildar således Johnson & Häggkvist. Bidraget heter One Love. Carola gör en säker insats, men svenska folket tycks vilja ha lite variation.

Efter ett svagt startfält i deltävling två har jag ännu inte hittat någon favorit, och jag börjar återigen tvivla på om det är lönt att offra fler lördagskvällar för en dum svensk nytradition.