Maj 2004, en nostalgitripp.

Det börjar långt innan, många många timmar innan konserten ens tänkt tanken på att börja.

Kön, slingrandes och ringlandes med sittande, stående och hoppande människor. Alla är lika förväntansfulla som vi. Maj, 2004, ullevi, göteborg, Sverige.

Det här skulle bli det grymmaste någonsin!

Det var vi alla överrens om.

De som väntat längst hade tältat flera dagar innan för att få en så bra plats som möjligt till konserten.

Det handlade förståss om Metallicas efterlängtade konsert i Göteborg.

Trångt trångt trångt, så otroligt trångt när portarna väl slogt upp och folket började trycka sig in.

Vi sprang allt vi bara orkade över Ullevis för dagen trä"golv". Jag har aldrig känt mig snabbare.

Förbanden i form av Lost Prophets och Slipknot gjorde ingen direkt succé, för den här dagen väntade vi  på bandet med stort M. Kanske världens genom tiderna största M.

Jag minns hur trött jag var 5 minuter innan Metallica entrade scenen, men känslan över att snart få se Hetfield och grabbarna bar mig just då. Och känslan som gick genom min kropp när dom gick upp på scenen går inte att beskriva.

Allt rasar igång med "Blackened". Och sen blev det svart.

Jag svimmade av totalt på grund av det enorma trycket, detta trots att jag varit på 50-talet feta konserter innan och nu bar på god konserterfarenhet.

När "blackeneds" sista riff var tagit vaknade jag till längst bak vid det första omringande gallret på ståplats. Detta efter att ha stått längst fram innan min blackout.

Och jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle finnas ett så fint sätt att svimma på, som under Metallicas konsert. Det kändes så rätt och resten av konserten. Ja det är historia.