Loney, Dear är som att gråta av lycka.

Jag besökte popadelica i lördags och det var så otroligt värt. Såg 8 konserter. Dom bästa var (efter klockslag) Hans Appelqvist, Wildbirds & Peacedrums, Loney Dear, Matt & Kim samt SoKo. Hidden Cameras var fina med men jag somnade hela tiden och var tvungen gå ut.

Men jag väntade mest på Loney Dear. Emil svepte in mig med sin sång. Och allt blev vackert, smaker, ljus och vackra minnen samlas i mig där. Och jag började nästan gråta. Ett underbart liv.

Idag är det mest Jens Lekman som delar min förkylning med mig. Det är vackert fast på ett helt annat sätt än i lördags. Nu ska jag kanske hitta lite mat och bara existera för mig själv.

KÄRLEK!