Jimmy Eat World (support: Sparkadia), Debaser Medis

Jimmy Eat World glänser till ibland, men övertygar inte i stort.

Artonårsgräns innebär att emo-kidsen fått stanna hemma och, i deras fall, dessvärre missat de pojkaktiga Jimmy Eat World. Vissa smarthuvuden har dock löst problemet genom att ta med sig sina föräldrar, för att sedan lämna dem i baren. Ändå är det häpnadsväckande att Jimmy Eat World överhuvudtaget vill spela på en konsert med artonårsgräns. De är precis inget band som drar till sig den äldre generationen, även om deras harmonifulla, men samtidigt energiska, musik lockar fler än en målgrupp.

För kvällen har jänkarna med sig Sparkadia, ett band som rest långa vägar – ända från Australien – för att spela på lilla Debaser Medis. Bandet spelar skön indie-pop med prima sång och härliga basslingor. Kvartetten ser dock lite udda och malplacerade ut med sin genuina utstyrsel, trummisen förnäm i sin rosa skjorta och den kvinnliga andragitarristen med sina enorma glasögon. De lyckas dock få till en skön gungande stämning i publiken och gör ett starkt framträdande. Innan de avtackas lovar de att komma tillbaka redan i maj/juni när de släppt sitt debutalbum, varifrån det bjuds på smakprov hela kvällen med svängiga låtar som Animals och Too Much to Do. Jag kommer att infinnas i publiken även då.

När Sparkadia går av scenen följer ridå. Alla tror sig se skuggorna av Jim eller någon annan i Jimmy Eat World i det röda tyget, det är spänd stämning bland publiken. När bandet väl kliver upp på scen utbryter stort jubel som inte direkt minskar när de inleder med Big Casino från det senast albumet, en låt som är snarlik Placebos medryckande verk. Utan avbrott gasar de vidare med starka, och mer hoppvänliga, Work som får mig att tro att detta kommer att bli en riktigt grym konsert. När bandet sedan stolt annonserar att det är deras första besök i Sverige ser det ut som att inget kan gå fel, detta kommer att bli ett guldkorn till konsert.

Men just när man tror att allting är i hamn blir man slagen på handen då flera sämre låtval presenteras. Det följer på tok för många bitar från det senaste albumet för att man som fan från långt tillbaka i tiden ska vara nöjd. Bandet har ju trots allt hållit på i 15 år, och om man fastnade för de tidigare albumen har man inte riktigt hängt med i bandets utveckling. Under Futures/Bleed American, eller Jimmy Eat World som den döptes om till efter WTC-attackerna, hade bandet sina rockigare år medan de nu gått tillbaka till sin mer lugnare sida. Att bandet försöker göra en blandning mellan dessa två delar av karriären går inta att förneka, men kombinationen blir inte särskilt lyckad.

De spelar upp kvällen vackraste låt i och med Gotta be Somebody’s Blues, men lyckas nästan förstöra den genom att glida direkt över, utan en tanke på att publiken står och njuter blundandes, till en mer rockig låt. Detta kan visserligen förklaras med nervositeten i bandet, frontmannen Jim Adkins förklarar att pressen är stor och att de verkligen är jättenervösa för deras första Sverigespelning. Detta återses även i andra låtar, som i förmodligen deras bästa låt 23, där Jim spelar bort låten totalt, samtidigt som även publiken delvis förstör den genom onödiga försök att hålla takten med klappningar. Dessa klappningar är återkommande och otroligt irriterande då de ofta förekommer i de lugna partierna, vid ett tillfälle klappar publiken till och med i otakt vilket får bandet att börja hånflina.

Det är först i extranumren som Jimmy Eat World finner sitt sanna jag. De levererar akustisk såsom elektrisk med enväldigt starka låtar som sköna Dizzy, sockersöta Here You Me och deras snabbaste låt Pain som får hela publiken att gå bärsärkargång. Då bevisar dem att de är ett starkt liveband och jag hoppas att de kommer tillbaka snart igen för att reparera denna tämligen tama konsert.