Håkan Hellström+Kärlek = SANT

Nej, nu orkar jag inte lägga ned mer energi på att aktivt gå och tycka att Depeche Mode egentligen är ena äckliga sexister. Över huvudtaget varken orkar eller vill jag tycka illa om personer. Oftast väljer jag att inte alls tänka på dem.

Så, nu över till en artist jag gillar mycket mycket, nämligen Håkan Hellström! Tror att han är en av de få artisterna som jag faktiskt vuxit upp med. På riktigt. Alltså, på så vis att jag varit tillräckligt gammal för att lyssna, uppskatta och reflektera över det han bidragit med. Jag blir helt varm och glad när jag tänker på den dagen då en tolvårig jag gick med storasyrran och köpte debutskivan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg! Jag minns hur vi satte på den i min syrras rum (jag hade ingen egen cd-spelare) och dansade oss svettiga till En Vän Med En Bild, Ramlar och hela kitet! Och så har vi då följts åt genom åren som passerat, och än idag är vi fina vänner. Jag har fått köpa ytterligare en ny version av debutskivan för tydligen gillade jag och syrran honom såpass mycket att vi lyckades spela skivan alldeles repig vilket resulterade i att man hoppade mellan spåren, vare sig man ville eller inte.

Förresten, jag undrar om inte de många Göteborgsreferenserna bidrar till att linjen mellan Älska- och Hata Håkanlägrena blir tydligare. För, jag hade en brevvän under samma period som jag blev förälskad i Håkan och hans texter, och vi började flyta isär då mina brev mer och mer började handla om Göteborgssonen. Först handlade det om missförstånd i form av en del svartsjukedramatik då brevvännen trodde att denne Håkan var någon pojkvän, men sedan förvandlades det till en slags barriär mellan oss. Det var som att vi började tala olika sorters språk. Och idag har vi knappt någon kontakt alls, kanske ett litet mail ibland. Detta är nog en av de sorgliga delarna av historien om hur jag fann Håkan. Det mesta andra har varit ganska trevliga grejer. Till exempel hur jag bjöd in min papi till Håkans värld, från att ha knappt kunnat lyssna på en halv låt till att spela en hel skiva på högsta volym i bilen påväg till landet!

Så ja, jag tycker verkligen att det är så fint att kunna se tillbaka, på kanske inte alltför många år (för så gammal har jag inte hunnit bli) och bli sådär själaglad! Jag önskar bara att jag hade kunnat känna samma nostalgi var gång jag sätter på en Placeboskiva. Men jag kan i alla fall låtsas. Faktiskt!