Gammal punk funkar än. I alla fall för De Lyckliga Kompisarna.

Redan när jag kom fram till KB, tjugo minuter innan insläpp så var det en större klunga punkfrälsta människor som ivrigt väntade på att slippa fredagskylan. Vissa var näst intill utslagna redan medans vissa var mer på topp. De flesta av personerna som än så länge samlats var moderiktiga punkare som strålade ut känslan av att det skulle bli bra tryck på spelningen.

I kön hävde folk i sig sista ölen innan de skulle kliva in genom dörren och
en och annan fixade till kammen. Det kom en flaska med hårsprej flygandes i samma ögonblick som dörrarna öppnades.

Väl inne var stämningen på topp. Vid bordet där det såldes skivor, t-shirts och annat tillbehör en musikfrälst behöver satt allas våran Mart Hällgren och signerade till de yngre fansens förtjusning.
De lite äldre stod och köpte upp baren och de som kände att de ville vara så nära De Lyckliga Kompisarna som möjligt stod troget vid scenens kant och väntade den 1½ timmen det tog från insläpp till bandets intagande av scenen.

Innan de kom upp bjöds det på allsång med start i baren men kontrades snabbt av fansen vid scenen. Den unga publiken växte i ålder och man skymtade många som följt DLK sedan starten. När bandet entrade scenen startade man med en pedagogisk låt som förklarade att det var på rätt spelning. Öppningen med "Vi är de lyckliga kompisarna" var väntad av  alla och stämningen kunde inte bli bättre.
Mart med kamrater avfyrade en rad klassiker som "Ölstugan som inte finns", "Le som en fotomodell", "När Kristoffer spelar flipperspel" men stämningen blev kanske inte bättre än när allas 90-tals favorit "Ishockeyfrisyr" börjar.

Att de tyckte om att spela var det inget tal om. Mart skrattade och
log konserten igenom. Likaså publiken.
Var du ett fan av svensk punk när du var ung ska du se garanterat se DLK när du får chansen!

Bilder från spelningen finner du här.