festivalpersonlighet på emmabodafestivalen.

Emmabodafestivalen 2006.

Jag hade precis avslutat Augustibullret, vilken skulle bli den sista festivalen för mig . Men så pratar jag med min vän Jan om Emmaboda på måndagskvällen, en dag innan han skulle sticka neråt de södra trakterna ännu en gång denna sommar, till just emmabodafestivalen.
Augustibullret kändes som ett väldigt plötsligt slut på en otrolig sommar och jag bestämde mig för att näfan, jag åker på Emmaboda också. ett beslut jag tackar högre makter för idag.
Så jag taggade och tankade och på tisdagsmorgonen åkte vi till stockholm för att sedan sätta oss i en swebus i 8 timmar ner till kalmar där vi sedan skulle vidare till Emmaboda.
Tyvärr så hade vi sett fel, det gick visst inte ett endaste tåg, buss, cykel, rymdfarkost, till emmaboda ifrån kalmar när vi kom fram och goda råd var dyra.
Så vi tog en buss till något litet samhälle, fick betala svinigt dyra pengar för svarttaxi och konka på vår packning några meter innan vi äntligen kom fram till det (svordomar) festivalen.

klockan var halv elva på kvällen och det spöregnade när vi kom in på festivalområdet.
Varken jag eller Jan hade ens satt våran fot på emmaboda förut så vi var kanske så borta i dess tältdjungeln. då kommer det tre asfulla killar i gula mössor och skriker "FAAAN VAD LÄNGESEN DET VAR JAG SÅG ER!"
vi hade aldrig sett dom förut så vi log och spelade med.
så hände det att vi bosatte oss i deras camp, alldeles intill den stora scenen vid ängen och efter att vi hade varit ute på äventyr i några timmar så gick vi och la oss.
Klockan fem på morgonen vaknar vi utav att något camp inte allt långt bort ifrån oss spelar the kristet utseende - quinna hora på högsta bergsprängarvolym. vi förstår att den inte alltför ljuva musiken kommer ifrån vårat camp.
När vi tittat ut genom öppningen ser vi fyra dräggfulla nakna smutsiga pojkar stå och dansa , kravla, krypa och skråla med till låten och vi backar sakta bakåt in i tältet igen och inväntar morgonen.
Vi hade tänk att flytta för just då hade vi en annan uppfattning om dessa män än vad vi sedan fick under festivalens gång.
Nästa morgon, en bastuhet kokvarm morgon, vaknar vi utav att en utav de dansande männen sticker in huvudet i vårat tält och skriker "finns det några tuttar att klämma på hääär?!!"
när vi säger nej tyvärr går han ut för ett ögonblick och kommer sedan in och frågar om inte jag och jan kan ha sex medans han får titta på. frestande, men nej tack.
så vi kryper ut genom tältet, får veta att den klämvänlige pojken heter Jöns och sedan har första dagen börjat.

Vi hade tänkt att flytta vårat tält till några av Jans vänner inne i skogen men efter ett tag ändrar vi uppfattning. När jan har gått och däckat i något camp någonstans går jag tillbaka till vårat tält för att kolla läget.
"BRUDEN!" DU MÅSTE VARA MED PÅ STREETDICE NU!"
och så lärde jag känna mina campvänner genom att satsa det ena efter det andra, alltifrån mina kläder till tandkräm och däremellan mobiltelefoner, vattenpistoler och allt jag ägde och mer därtill.
Allt avslutades med ett stort gangfight tills alla låg utslagna på backen.
och hela tiden spelades Quinna Hora på full volym i bakrunden.
ibland varvades den med lite Mad World också, men inte alltför ofta.

vad kan jag säga? vi beslöt oss för att stanna där och spela av pojkarna allt dom ägde och dansa hela natten, för första och enda gången till Kristet Utseende.

Senare på natten hade Jöns hittat en inspelningsbar bandspelare och stod och skrek naken för full hals att "dageset har nu stängt, alla poppretton vänligen gå till närmaste nödutgång!"
Runt klockan fem på morgonen hade folk runtomkring oss börjat tröttna på skrikhalsen och när jag sedan vaknade på morgonen låg han lemlästad och rånad på backen och sa till mig med gråt i halsen "d-dom tog den, dom tog bandaren."

Senare dagen efter berättade Jöns om hans förra emmabodaår:
han och hans kompisar hade haft med sig världens fetaste högtalare och cdspelare och hade non-stop-full-rulle spelat Gary Jules - Mad World under hela festivalen, dag och natt.
Tillslut hade vakterna kommit och beslagtagit deras cdspelare och skiva för dom hade blivit så trötta på den eviga låten.
Detta år när dom hade anlänt ännu en gång till Emmaboda hade vakterna tittat lite extra noga på honom med misstänkt blick, sedan  ner på ett papper med ett register över portade personer på emmaboda, däribland Jöns. (efter förra årets Mad World-kavalkad)
Han blev iallafall insläppt och lovade att aldrig spela den låten mer.
Därför spelade dom nu istället Quinna hora dygnet runt 24/7, som lite omväxling som han uttryckte det.


Emmaboda är iallafall den bästa festivalen jag har mött och mycket tack vare det är Jöns och alla andra som var där men aldrig sov och om ni stöter på en man vid hans namn så skall ni vara evigt lottade för det kommer vara en utav de finaste människor ni någonsin stött på.

Det vara bara lite vad jag satt och funderade över en kväll som denna.