Fenomenet "Svensk Publik"

Alla känner nog en sån. Den där överbeskyddande morsan. Hon som helst av allt vill sätta sitt barn i en bubbla, fri från det orena, avskärmad från det värdsliga, i en konservburk för oskulden. Ingen Ariel-reklam direkt, där skogstokiga barn springer omkring och smutsar ner sina vita t-shirtar. Nej nej, den här kvinnan är rädd, alldeles för nojig för vad som skulle kunna hända.

Det kanske är en konstig liknelse, men tanken slog mig under en spelning jag närvarade vid nyligen att musiksverige är precis som en sådan morsa. När Gaza, kvartetten från Utah, US, som spelade andra akten för den kvällen i metal och hardcorens tecken, frågade publiken ifall vi var uttråkade eller bara artiga, blev vi pinsamt varse om vår blyga respons. Inte för att det inte är ett känt fenomen att förband underskattas, men Gazas sångare hade en poäng. För att vara en hardcorekväll var vi oerhört artiga som mellan varje låt applåderade för att sedan vara knäpptysta och förväntansfulla inför nästa musikstycke. "We are polite! och "It's a swedish crowd!" utropade några från publiken till försvar. Åh så rätt de hade!

Med alla dessa regler vi har för oss här– no stagediving, ljudnivån på max dammsugardecibel, moshing förbjudet (jepp, sådana förbud har förekommit), att band som utomlands gör sina bästa spelningar på intima små barer här stängs ute från sin publik med kravallstaket– är det kanske inte så konstigt att vi har blivit helt timida som publik.

Vi kanske borde ta lärdom från våra kära publikkamrater utomlands. De som publiksurfar för glatta livet, orädda för att få något skrubbsår eller två och orädda för att visa kärlek för sina band, de som visar uppskattning och ett varmt välkomnande för band som har rest över Atlanten för att spela på okänd mark. Vi borde helt enkelt slappna av mer, för en liveupplevelse ska vara just en upplevelse, en endorfinkick att minnas. Inte en kväll fylld av regler och förbud. Eller? Tja, eller så kan vi fortsätta stå i en halvmåne två meter från scenen fromma som lamm. You tell me...