Ett soundtrack.

De människor jag känner som sett filmen Amelie från Montmartre har alla blivit tagna av hur vacker den är.

När jag såg den första gången var det som om allt bara lossnade från mig, som om en sårskorpa just läkt nog mycket för att kunna slitas bort. Dock var det inte utan smärta, som det så sällan är när man rycker bort sårskorpor.

Nåväl, det jag vill skriva om är inte filmen i sig även om den är ett mästerverk.

Det jag vill ta upp är istället Soundtracket till filmen.

Jag har aldrig varit killen som fallit för soundtrack, vare sig dom innehållet bra eller dålig musik. Soundtrack har alltid varit ett lömskt sätt att dra in extra pengar i mina ögon.

Men när jag lägger mig i min säng och slår på detta mästerverk i form av Amelie från Montmartre – soundtracket, då blickar jag upp i taket och det känns nästan som jag ligger på molnen.

Det sköra pianot lyfter mig och för några minuter kan jag inte fokusera på något annat än hur vackert ett piano kan vara.