Ett inlägg om fans

Jag vet att jag lovat att detta skulle ha kommit för länge sedan. Men en del saker har hänt. Jag var på siesta i helgen och när jag kom hem fick jag beskedet att en vän, Olof Svensson, hade dött. Det tog mig hårt eftersom jag verkligen gillade den killen. Jag har gråtit många tårar för honom och det börjar kännas bättre. Det är tungt att veta att han är borta. Sen har jag haft fältarbete som skulle lämnas in i onsdags så jag har jobbat med det. Igår var det opponering och idag var det redovisning av arbetet. Godkänt är det nu i alla fall. Men jag nyss nämnt så har jag haft en tuff vecka, både mentalt och fysiskt. Men jag lovade att jag skulle skriva om fans så här är det!

Om jag säger fans, vad tänker du då på? Tänker du kanske på de skrikande tonårstjejerna som svimmar när pojkbandsidolen ställer sig på scenen eller de fotbollssupportrarna som åker land och rike runt för att heja på just sitt favoritlag? Eller tänker du på Fredrik Strages bok som handlar om just fenomenet, fans?

Personligen tänker jag på alla dessa tre samt mig själv. Jo, jag är och har sedan 11 års ålder varit ett fan av olika band. Banden har varierat, speciellt när jag kom upp i puberteten och sökte efter min "egna personliga stil".

Hur som helst så började jag vara ett fan när jag bytte skola. Jag och en tjej som hette Johanna blev snabbt bästisar och hon gillade då ett band som jag aldrig tidigare hade hört. Dom var visst från USA och dom hette Backstreet boys, bakgats pojkarna, lärde jag mig. Johanna hade varit ett fan av dem i nästan ett år eftersom hennes storasyster hade varit i USA och då köpt med sig en cd-skiva till henne med just de där mystiska Backstreet boys. Hon hade sedan blivit fast vid dem och hade hela hennes lilla flickrum tapetserat med urklipp och posters, främst från tyska tonårstidningar. Genom henne upptäckte jag BsB och jag blev väldigt snabbt ett fan. Dom var ju så söta och dom sjöng så fint och ärligt, endast till mig. Jag började köpa allting jag kunde finna med dem och sakta men säkert blev även mitt rum ett drömrum för vilket Backstreet boys fan som helst. Jag hade tygposters, lakan, affischer, tidningar, videor och kalendrar. Ganska snabbt efter att jag upptäckt BsB blev jag kär, inte i vem som helst utan i Nick Carter. Han var ju inte så gammal när bandet slog igenom, och det kändes för mig som 11a åring mer "realistiskt" att kunna bli ihop med Nick som var 16 än Kevin som var 23. Jag var kär i Nick på det värsta sätt som någonsin går att bli kär. Jag grät mig till sömns om nätterna i ett halvår, så lång tid som jag var kär i honom, eftersom Nick inte var min. Det värsta var dock att Johanna också var kär i Nick och jag minns att varje gång vi såg på "I’ll never break your heart"-videon kunde vi tjata om vem som skulle få "vara" tjejen som Nick dansar med. Nick var ju den sötaste och han var "min". Ingen i hela världen kunde förstå honom, förutom jag.

Jag läste allt jag kom över om Backstreet boys och jag drömde om hur det skulle bli den dagen då Nick skulle komma hem till mig och säga, eller jag vet inte riktigt vad han skulle säga, men då skulle allt i världen bli bra i alla fall. Jag och Johanna bråkade ofta om Nick och om vem som älskade honom mest. Det är ganska sjukt att man kan bråka om en person som man aldrig kommer eller har träffat. Men vi blev verkligen ovänner om Backstreet boys och det kunde vi vara i en vecka ungefär. Allt för att någon av oss hade skaffat någonting nytt med bandet eller sagt någonting som den andra inte tyckte om. Efter ett år flyttade Johanna och jag stod helt plötsligt själv och skulle försvara mitt älskade BSB. Killarna sa att dom tyckte dom var bögiga och tjejerna sa att det var ett töntband. Jag började sakta men säkert tona ner min besatthet av BSB och kunde istället vända kappan efter vinden och säga att Hanson var ett minst lika bra band, om inte bättre eftersom dom spelade instrument, som Backstreet boys. När jag sedan började 7:an bytte jag skola för att komma upp till det coola högstadiet. Där var det inte alls beundransvärt om man hade posters, t-shirts eller specialutgivna singlar med ett pojkband. Min värld, som tidigare hade varit väldigt baserat på BsB, rasade sakta men säkert. Jag träffade nya vänner och helt plötsligt var det inte så viktigt att läsa allt om det dem där killarna från USA. Det tog nog inte mer än ett halvår och sen var Backstreet boys bara en parantes i mitt liv.

Jag fortsatte mitt enkla liv och som så många andra pubertetsbarn så letade jag efter mig själv och min egen identitet. Därför så växlade musik- och klädstil väldigt mycket under de där tre åren på högstadiet. Jag blev först punkare. Jag färgade håret svart, var allmänt less på samhället och den enda musiken som gick att lyssna på var Ebba Grön, Dead Kennedys och självklart Six pistols. Jag köpte massa säkerhetsnålar, gick om kring i trasiga jeans och var allmänt sådär döcool som bara en 14 år gammal punkare kan vara. Min ”punkperiod” gick dock över efter ett tag och jag vet inte riktigt vad jag lyssnade på då men jag antar att det var någonting annat som hade 20 år eller mer på nacken. Jag misstänker det i alla fall eftersom jag sedan blev hippie. Jag slutade färga håret, jag blev vegetarian och slutade raka mig under armarna. Jag bojkottade icke ekologisk mat och jag var väldigt politiskt korrekt och ansåg att porren var det värsta som hade drabbat kvinnan, någonsin. I samband med detta började jag avguda gamla proggband, blå tåget, Hoola Bandoola och självklart även Turid. Sen var det ju andra band också som fick mig att gå igång. Smaka på namn som Beatles (dock de senare plattorna), Jimi Hendrix, Janis Joplin och Mikael Ramel. Nej, jag var inte som alla andra barnen. Jag gick ut nian och skulle börja det farliga gymnasiet.

Jag kom in på det enda programmet jag hade sökt, Estetmusik och jag minns första dagen på det stora gymnasiet som i ett töcken. Alla där var jätteflummiga och var som jag! Men, det dröjde inte långt tid innan jag började umgås med de mer ”icke” flummiga människorna i klassen. Vi började gå på disco och jag började handla kläder på Vero moda och H&M. Alltså, det gick utför med mig. Sen efter någon månad kom jag fram till att det nog inte var riktigt jag ändå. Så jag fortsatte att leta efter mig själv. På sommarlovet efter första ring åkte på min första festival och fick uppleva det livet. Jag skulle ljuga om jag inte sagt att det var en av faktorerna som gjort att jag blivit den som jag är idag. Jag åkte (som ni som läser min blogg här redan vet) med min pappa och jag upptäckte massor av ny musik. Men, jag blev inget riktigt fan till något band just då. Det skulle ta ytterligare en Roskildefestival innan jag blev ett riktigt fan igen.

Året gick och Roskildefestivalen 2003 började närma sig. Som jag alltid gör innan festivaler satt jag och kollade upp de olika band som skulle spela och jag fastnade för ett band med trebokstäver som bandnamn nämligen Mew. Dom var danskar och jag kan inte låta bli men jag anser att Danmark har den mest spännande musikscenen i norden, dom skulle spela på Roskilde. Jag ladda de ner några låtar och tyckte att tja, dom var väl ok, dom måste jag se. Så vi åkte till Roskilde och livet lekte. Lördagen började närma sig och Mew skulle spela klockan två på natten. Jag hade inga speciella förväntningar på konserten så jag traskade lugnt dit vid halv två tiden och möttes av ett gigantiskt publikhav. Vad var detta för band som jag aldrig hade hört talas om hemma i Sverige? Hur kunde dom ha en sådan stor publik? Mew gick på scenen och jag kan inte säga mer än att det var någonting som hände den där natten 28 juni på Roskilde festivalen 2003, jag blev såld. Deras bakgrunds-projektioner, deras musik, Jonas Bjerres ljusa röst, allt i symbios gjorde den där natten så vacker. Jag upptäckte mig själv stå och gråta i slutet av ”Comforting sounds” då jag hade blivit helt tagen. Jag tror fortfarande att om jag börjar gråta på en konsert, då vet jag att det är ett riktigt bra band. Jag kom hem till Skåne igen och var helt besatt av Mew. Jag vann biljetter till Grøn Koncert i Köpenhamn där Mew bland annat skulle spela. Jag åkte på konserter hit och dit och försökte skaffa mig alla deras skivor och jo, jag blev besatt. Där är jag än idag. Varje gång Mew ska spela i Sverige åker jag dit, om det är inom rimliga avstånd vill säga. Jag pratar med folk från Mewsite (den officiella Mew-hemsidan). Och jag träffar vänner som också gillar Mew.

Jag var på siesta i helgen och såg Mew, det var 11e gången. Jag har en Mew-ängel på höger skulderblad som jag tatuerade in förra året. Det är här folk brukar kalla mig en riktig nörd men jag anser mig inte vara så nördig ändå. Tatueringen är fin, jag gillar deras ängel och dessutom är det få som förstår symboliken med den. Visst jag har sett dem live 11 gånger men det är bara för att dom är så satans bra live. Jag lyssnar inte på Mew varje dag men dom finns alltid där i bakgrunden på något sätt. Jag brukar jämföra Mews musik med bästa vänner. En bästa vän är någon som man inte måste prata med varje dag utan finns där när man väl behöver den. Ungefär så är det med Mew. Jag är inget skrikande fan som skriker att jag vill gifta mig med dem. Jag gråter mig definitivt inte till sömns för att jag inte är tillsammans med dem. Men saken är den att det är precis samma kärlek till musiken som jag kände när jag var ett BsB fan. Men skillnaden ligger i besattheten. Nu för tiden kollar jag deras hemsida kanske 2 ggr i veckan, förr var det dagligen. Jag lyssnar inte på dem jämt och ständigt heller eftersom jag lyssnar på en massa annan musik också. Men kärleken till Mew finns alltid där.

Jag läste Fredrik Strages bok ”Fans” för tredje gången häromdagen. Jag tycker att den är rolig eftersom han tar upp fans både med glimten i ögat och med en stor allvarlighet, ett fan är ingenting att skoja om. Man får inte förlöjliga fans och det har han inte gjort heller. Många saker kan jag själv känna igen mig i, andra saker kan jag absolut inte känna igen mig i. Men det är helt klart en skillnad i att vara kär i ett bands musik än att anse att bandmedlemmarnas ord är lag. Jag kommer aldrig att bli en stalker. Jag har en för distanserad syn på artister för det. Jag vill inte ens träffa dem och fråga efter en autograf eftersom dom faktiskt precis som jag är en människa. Jag hade själv aldrig pallat med att haft ett gäng med människor efter mig som hade velat ha min autograf eller så. Därför så undviker jag att ta kontakt med kända människor. Min farmor säger det samma. Däremot så hade hon en ganska bra relation med Björn Afzelius. Dom träffades på en krog i Göteborg och han satte sig och började prata med min farmor. Alltså, han tog kontakt med henne. Dom höll kontakten enda tills hans död. Dom är bara människor dom där som vi ser upp till. Dom går också på dass, dom har också kärleksbekymmer och PMS. Men vi höjer dem till skyarna och de vet om det och kan utnyttja det. Därför undviker jag artister och anser att musiken är det som är det viktigaste. Jag pratade med en journalist om detta faktiskt, när jag var på Hultsfredsfestivalen förra året. Han höll med mig om att artister bara är vanliga människor men skillnaden ligger i att artisterna har människor omkring sig som hade kunnat döda för att få slicka på deras skor. Ungefär så där är det. Fansen glömmer bort att dom är människor. Vem vill att folk ska tro att man har förlorat alla sina mänskliga egenskaper?

Jag kommer att jobba på Hultsfred i år igen och visst hänger jag i backstagebaren (världens mest överskattade ställe?). Men jag hänger inte där för att träffa kändisar. Jag har den vetskapen med mig att dom bara är människor och som vi alla andra fungerar så pratar vi med någon om vi vill, vill vi inte det går vi inte fram och säger hej.

Nej, jag tror att jag är ett ganska bra fan. Jag älskar deras musik utan att vara besatt av personerna. Jag är inte kär i någon bandmedlem eller någonting sådant. Jag håller distansen och lyssnar på Mew. Sen har jag faktiskt plockat ner lite BsB också måste jag erkänna. Det är nostalgi, ingenting annat. Jag håller inte på att bli ett Backstreet boys fan igen.