En skiva...

En skiva...

Devendra Banhart - Cripple Crow

När jag första gången hörde Banharts debutalbum “Oh Me Oh My The Way The Day Goes By The Sun Is Setting Dogs Are Dreaming Lovesongs Of The Christmas Spirit” så hade den befängda titeln stålsatt mig inför ett förväntat proggigt folkpopsömnpiller. Visserligen stämmer den luddiga genrebestämningen tämligen väl, men sömnigt var det verkligen inte, även om en viss dåsighet drabbade mig efter ymniga mängder av det sunkiga vin psykadelisk pop väcker behovet efter. Snarare var det helt oundvikligt att inte bli lite glad och glättig på ett sådär fatalistiskt och idiotiskt vis(som när Takeshi Kitano småleende kör in ätpinnarna i en yakuza-goons ögon i Hana-bi. Eh. Ungefär.).

Det är lite fånigt och borde inte fungera, men med oerhörda mängder vilja och känsla(alla musikers diffusa bästa vän) och ett bra kompband känns Cripple Crow som ett steg i rätt riktning mot ett sound där han behåller de intressanta och karaktäriserande elementen ur sina tre första skivor men packeterar dem i ett mer tillgängligt format. Även kallat att sälja ut, i vissa kretsar.
Personligen skulle jag gärna se honom på MTV, mest för att se hans dans som är någonstans mellan chickendance och att desperat värja sig från en fiende utrustad med machete.

Fast det är kanske på sin plats att påpeka att skivan bara är konformistisk i betydelsen att en majoritet av låtarna inte är kortare än 1.5min eller längre än 5min och innehåller mer än sång och gitarr inspelad på kasettband.

Faktiskt så skulle jag vilja säga att låtarna som låter som Devendra brukar är de som utan sorg kunde klippts bort, han försöker ta för sig av det gamla och nya samtidigt. Månggifte funkar inte ens för hippies i längden.

Ett exempel på det helt motsatta är “Little Boys” som börjar med lite helt vanlig tradblues men strax genomgår ett totalskifte till en schwungig och surfig melodi med riktigt störande text. Ja, den handlar garanterat om en viss avdankad popstjärna:

“Just to tie a little shoelace

And to share a sleeping bag

And I look ahead to the day

When I look back at all the fun that I’ve had

But still, but still, but still..

I see so many little boys I want to marry

I see plenty little kids I’ve yet to have”

Man vill verkligen inte dansa till det, men ibland kan man inte riktigt hejda sig.

Andra guldkorn är vackra “Korean Dogwood” som känns mer Nick Drake än Drake själv, den stunsiga men textmässigt något tomma “I Feel Like a Child”, den precist enkla antikrigsballaden “Heard Somebody Say” och “I Do dig a Certain Girl” som låter ungefär som Ed Harcourt borde låta om han håller sig borta från knark och svulstiga orkestrar.

Sen finns det utfyllnad så det räcker och blir över, mycket av den framförs på spanska med stillsamma gitarrer/pianon/stråkar som backing, så man kan zooma ut mellan de bra låtarna och tänka på något annat. Omtänksamt gjort.

Slutsats: Cripple Crow är lite som “Sagan Om De Två Tornen” eller “Matrix Reloaded”. Jävligt kul för stunden, men har inte samma fräschör som det tidigare och kommer garanterat att bli inom kort överskuggad av något fantastiskt den agerat startsträcka för.

Se även:

Neil Young - Harvest

John Frusciante - Niandra Lades and Usually Just a T-shirt

Nick Drake - Five Leaves Left

Tiger Lillies - Births, Marriages and Deaths

The Band - Music From Big Pink