En Alcazar-älskande Alla-hjärtans-dag-bebis

Den 14 februari klockan 08.15 kom han, ganska skrikig, insmord i fosterfett och 3820 gram tung. Min förstfödde son Ville. Sju veckor har gått och 3820 gram har blivit knappt 6000 gram. Högst på intresselistan står lampor och gungande takmobiler, men även en spelande mjukiszebra hängandes vid skötbordet står högt i kurs.

Jo, jag vet. Det här är en musikblogg och inte ett ställe att lägga upp spaltmeter med information om sin nyfödda bebis, även om jag gärna skulle vilja, men det jag komma till är relationen mellan ett spädbarn och, just det, musik.

Läste i en artikel vid ett tillfälle att fostret redan vid 20 veckors ålder reagerar på ljud och kan urskilja olika typer av musikstilar (tro det eller ej kära festivalfantaster, men man läser sådana artiklar frivilligt när man blivit pappa). Enligt artikeln styrs barnets musikalitet av dess gener, så det är ingen idé att spela alla favoritplattorna i hopp om att få en blivande världsartist  och därmed försäkra sig om en trygg, ekonomiskt oberoende pensionärstillvaro. Nej, då bör man nog satsa på nätpoker eller köpa bostadsrätt i en av storstadsregionerna för att vara på den säkra sidan. Däremot visar forskningen på att barnet till viss del memorerar musik och andra återkommande ljud. När det sedan kravlat sig ur mammas kropp kan samma musik och ljud hjälpa det att känna sig tryggt i den nya världen, eftersom det påminner om tiden då ungen låg i mammas mage.

Under sin havandeskapspenning dammsög min tjej mer eller mindre dagligen. De flesta av vuxen ålder föredrar nog andra ljud än dammsugarens surrande att sova till, men vår Ville han reagerar inte på susljudet från vår Electrolux. Detta till skillnad från andra oljud som han inte är van vid, vilka kan få honom att hoppa högt av rädsla och pluta med underläppen, vilket följs av högt gallskrik. 

Varvat med dammsugningen gick Alcazars senaste platta varm på stereon i min frånvaro. Frånvaro då denna grupp ej står med i innehållsförteckningen på något av mina blandband. Min tjej och jag delar delvis musiksmak men likt ovannämnda grupp skiljer vi oss också i smak och tycke. Som tur är lever jag i ett sunt förhållande där vi försöker att inte plåga varandra med ljud som den andre ogillar. Jag kan dessvärre konstatera att min son genom maghullet på morsan ärvt hennes förkärlek till schlager och likt dammsugningen gnäller han inte det minsta när discoschlagerkvartetten ljuder ut ur högtalarna i vardagsrummet.

Så här sitter jag framför datorn sida vid sida med världens bästa, Alcazar-älskande Alla-hjärtans-dag-bebis och lyssnar på schlagerhiten "Crying at the discoteque". Tyst som en mus diggar han lugnt i babysittern. Ja fy fan, klyscha eller ej, men ibland är det tufft att vara pappa. Å andra sidan har jag upptäckt att musik kanske inte är viktigast i världen trots allt...