En 19 årings drömmar om 60 och 80- tal i 2000- tals anda går i uppfyllelse!

Vaknade upp med svedande värk i ryggen och den klassiska "jag-vill-inte-kliva-upp" känslan slog mig. Men bara för att man är sjukskriven och knaprar muskelavslappnande piller kan man inte sova bort hela dagen. Så jag samlade kraft, tog mig upp och med stela steg stapplade jag in till köket och kokade mig en portion havregrynsgröt som vanligt. Utanför fönstret snöade det för fullt och bitande kyla rådde. Jag sneglade på termometern som visade -12 grader. Denna bisarra syn fick mig in på underliga tankar; tänk om en tredje istid är på gång eller om golfströmmen har fått för sig att byta riktning så vi här i norden aldrig mer ska få sommar och gå på festivaler. Som ni kanske märker på mitt sätt att tänka så såg jag verkligen ingenting positivt den här dagen, allt kändes bara så meningslöst. Ska det aldrig bli vår och värme så folk blir glada och kryper fram ur sina gömmor. Jag längtar efter festivaler med bra musik, lera, tält, stormkök, trevligt folk och ljummen öl, men det känns väldigt väldigt avlägset just nu.

Efter maten satte jag på lite musik som vanligt, idag var det Regina Spektors ljuva stämma som fyllde rummet i hopp om att få igång lite stämning i denna tristess samtidigt som jag surfade runt på internet. I samma veva som Regina Spektor sjöng "you’re so young, you’re so got damn young" surfade jag in på festivalinfo.com för att kolla om det hade släppts några nya band till Roskilde. Till min stora glädje var det första jag såg Guns n roses, ja du hörde rätt GUNS N ROSES. Ett av enligt mig världens bästa rockband ska spela på Roskilde, kan det bli bättre? Ja, det skulle snart visa sig att det kan de. Jag hoppade upp ur stolen av glädje, och endorfinet massproducerades så att värken i ryggen försvann för en kort sekund.

Jag har tidigare inte varit så förtjust i Danmark på grund av ett par mindre lyckade semestrar i grannlandet. Har alltid tyckt att dom pratar konstig svenska och korvar ska väl inte va röda? Men nu steg Danmark i mina ögon och jag började genast att planera inför resan. Äntligen ska jag få se Axl Rose stå där i sitt bandana och sjunga låtar som Sweet child of mine, Nightrain och Paradice city. Låtar jag bara kunnat drömma om att få höra live. En nostalgitripp tillbaka till 80-talet blir att räkna med till sommar. Extra kul för mig eftersom jag bara var 3 vårar 89 och minns därför ingenting av axelvaddar, benvärmare och hockeyfrillor. 

Inte nog med detta, under Guns n roses på bandlistan stod den största poet och låtskrivarens namn genom tiderna, jag talar om Bob Dylan. Vilken lycka. Den här dagen börjar verkligen arta sig. Men då fortsätter Regina att tjata om att jag är så ung, så jävla ung i högtalarna. Jag tror hon försöker säga att jag är för ung för att uppskatta Dylans och Guns n roses musik. Jag må vara ung men det är sant som man säger att bra musik aldrig dör ut. Jag kommer kunna säga till mina barn att jag sett dylan och Guns n roses live och det är jag stolt över. Jag är säker på att deras musik kommer leva kvar så länge människan existerar för det här är tydliga exempel på bra musik som håller och inget jävla skit som en tjock gubbe från skara spottat fram för att tjäna snabba pengar på kändiskåta "one hit wonder" sångare.  

Det kom fler överraskningar denna dag som fulländades när min kusin ringde och hade en biljett över till Hello Saferide på Södra Teatern ikväll längst fram. En dag som började åt helvete slutade i paradiset. Nu ska jag röra mig in till södra teaterns bar och njuta av ett glas kall pilsner och blicka ut mot ett stockholm i vinterförklädnad.

// Micke