Emmaboda 2008 - Stört och fint

Sommarvärmen kom och den kom till rasslebyggd.
Förra årets Emmabodafestival regnade mer eller mindre bort, det var kallt och grått. Årets festival blev raka motsatsen.
När jag och mitt sällskap anlände till Emmaboda på tisdagen runt 14 sken solen, vi begav oss till systemet och med nystulna och fyllda kundvagnar vidare mot campingen.
Alla som någon gång varit på Emmaboda vet att dom inte har vilket festivalområde som helst, camping och scenområde är desamma. Vilket gör att du i stort sett kan campa bredvid en scen om du skulle vilja. Varje år blir jag lika glad över detta faktum, att kunna sitta i sitt partytält med sina vänner och se alla konserter vid till exempel största scenen hör inte till vanligheten på festivaler. I alla fall slog vi oss ner till vänster om stora scenen, för tredje året irad alldeles intill det lilla äppelträdet.
De två dagarna innan banden började spela gick som vanligt alldeles för fort. Det har blivit så på senare år, att dagarna innan banden börjar är mest speciella, jag känner mig sällan så fri som just då.
Sen är det såklart roligt med artister också, i alla fall när en line-up ser ut som årets på Emmaboda.
Att festivalen lyckades boka Justice är för mig ett fullkomligt mysterium, världens just nu kanske största elektroakt. Men det var inte det enda grymma bandet som spelade på festivalen.

The Whitest Boy Alive
The Whitest Boy Alive är till skillnad från Erlend Oyes mest kända projekt Kings of Convenience betydligt mer vidgat, monogama (men ack så underbara) popslingor har byts ut mot en mer varierad inriktning och detta gör sig jäkla bra live. Erlend är emmabodapublikens egna myspojke och jag njuter rakt genom hela konserten.
Höjdpunkterna är defintivt ”Above you”, sjukt vackra ”Don’t Give Up” och grym up-tempo-pop i form av ”Burning”.
4/5

Ladytron
Jag har egentligen aldrig tyckt om Ladytron så mycket. Detta är inget dåligt band, men inte heller bandet som kan ta mig på sängen av förundran. Efter halva konserten börjar stora delar av publiken att svika, och bandet gör ett ganska lojt intryck på mig. På det stora hela blir detta ändå en ganska ok spelning.
Bästa låten? Jag sager bara en sak:
”They only want you when you’re 17, when you’re 21 you’re no fun”
2/5

Familjen
Familjen är sveriges kanske mest överhypade artist. ”Det snurrar i min skalle” är en sjukt bra låt, en dänga utav rang (och videon därtill ett riktigt mästerverk) ”Huvudet i sanden” likaså. Men det hjälper inte när resten av låtlistan är som en dålig version av just dom låtarna. Publiken dansar som tokar, men ibland är det som att kidsen inte ens hör musiken. Snarare att dom är medvetna om att det ”borde vara” tunggung och därför blir en del av detta. Nej, Familjen är inte roligt i längden.
1/5

Justice
Då stod dom äntligen där, världens just nu fetaste electroduo omringade av 12 marshallförstärkare, med tanke på hur förundrad jag varit sen denna bokning blev bekräftad utgick jag i stort sett från att något skulle gå snett, öroninflammation, brutna handleder eller missat flyg. Men icke, det var på riktigt och från första sekund spränger Justice bröstet av alla i publiken. Egentligen känns det förutsägbart att ge den här konserten 5 av 5. Men det blir omöjligt att göra något annat, Justice är festen och dom bjuder in alla. Vi tackar och bockar i form av eufori.
5/5

Markus Krunegård
Hets och Laakso - Markus är ett fenomen när det kommer till att skriva underbara texter.
På svenska gör dom sig kanske bättre än någonsin. Även om just denna konsert med Markus Krunegård inte har samma energi som premiärspelningen på Hultsfred i juni så är det livligt, vackert, skört och alldeles grymt. Fingertoppskänslan är där hela tiden. Inte för mycket, inte för lite.
Bästa låten är (hör och häpna) inte ”Jag är en vampyr” utan ”Den som dör får se / Markus kyrkogård”. Oj oj oj. Svensk musik när den är som bäst.
4/5

Sammanfattningsvis kan man säga att detta var den bästa Emmabodafestivalen i mitt liv.
Extremt störd, extremt fin.