Det luftkonditionerade ljudet av fart.

Den 8 december var jag i København med en vän och dens vänner. Vi skulle se Kent. Jag var inte särskilt pepp. Men när Kent kom upp på scenen började jag förstå varför jag var där.

Jag har inte vågat se Kent sen 2002 (deras malmö kalasspelning var inte så kul). Men nu hade jag bestämt mig för se dom igen. Och jag blev överraskad. Kent 2007 är ett livband att räkna med. Dom har den där energin. Och får en att känna sig utvald där i ögonblicket.

Men dom kommer aldrig bli så skönt energiska som första gånger jag så dom. Det var här i Lund på Mejeriets utomhusscene i maj 1996. En dag då temperaturen sjönk och det började hagla strax innan Kent gick på. Min syster och jag försökte värma oss i väntan på att allt skulle börja.

Men den spelningen träffade rakt in och värme upp oss alla. Människor crow-surfade och jag fick en lerig känga i pannan. Den kängan kommer för alltid vara Kent för mig. En hård känga rakt in i hjärtat.

Det är vackert. Jag var 15 år då. Igår var det 11 1/2 år sen. Det är en evighet. Jag har tyckt om Kent sen 1995. Snart 13 år. Och igår fick jag tillbaka den där magiska känslan i kroppen. Jag stod där och sjöng med i alla äldra låtar. Sjöng varje ord. Det pirrade i hela kroppen. Vilken kick. Jag blev så överraskad.