Den musikaliska kärleken

Otaliga låttexter och sångare som sänder ut meddelanden om krackelerade hjärtan och vilsna själar. Något som alla tycks kunna associera till (de som säger att de inte kan det ljuger!). Det måste väl ändå vara det yttersta tecknet på att dessa sorters låtar faktiskt behövs. Visst, de må kanske vara klyshor staplade på varandra levererade inslagna i en vacker melodi, men det vad som för folk samman. Som gör att vilsna själar blir mindre vilsna, kanske hittar hem eller åtminstone kan slå följe en bit på vägen.

Jag själv har upplevt detta. Många gånger. På större festivalspelningar, på intima klubbspelningar och i mitt flickrum. Efter en stund av sorg och total emotionell misär som  tre eller kanske fyra låtar för med sig, ja då är man ofta redo att lyfta blicken och möta ett par ögon. Mötet och känslan av samhörighet. Att inse att nej, du är inte ensam är fantastisk! Så bubblande att du är redo för mycket mer än du trott du var kapabel till. Du kan dansa hela natten tills benen viker sig, du kan häva den extra shoten, du kan känna hur kroppen lyfter någon millimeter ifrån marken och du kan våga hoppas. Du kan bli kär. Kär i dig själv eller kanske i någon annan.

Så, kanske är de otaliga sångerna om olycklig kärlek inte så dåliga ändå?