Den där känslan i Danmark varje sommar.

Alla har vi väll, som de människor vi faktiskt är känt känslan av livet i dess renaste form. Den där fantastiska känslan av att faktiskt bara leva, utan att behöva tänka på hur fasansfull den värld vi lever i är.

Att trängas i långa köer, att springa allt man kan. Som om man var på väg mot ett OS-guld i 100 metersloppet, att känna känslan av att ingen och då verkligen ingen kan dra ner oss därifrån. Det är mäktigt. Och att sen få chansen att dela denna känsla med 70 000 andra människor som mer eller mindre känner exakt likadant. 70 000 människor som sprungit samma OS-lopp för guldet, och också vunnit.

För på roskildefestivalen är alla vinnare. Allt från burkplockare till nakenlopps-deltagare. Sådant är vackert, sådant är värt att för 8 dagar varje sommar lägga all sin kraft och energi på. Roskilde är så mycket mer än konserter, fulla människor och lera. Roskilde är och har för otroligt många människor blivit en livsstil och inte minst en knutpunkt där man kan träffa de människor som man inte träffar någon annanstans. Detta vet jag, eftersom att jag själv är en av de frälsta själar som i slutet av juni bara ser ett ställe att spendera min tid på. Nämligen Roskildefestivalen.

Att leva handlar om så mycket, och det är viktigt att ha i åtanke att man inte behöver leva bara för att man är vid liv. Att leva är möten, skratt, kärlek, lera, sol, brassestolar, galna danskar och inte minst musik. Att leva ÄR Roskildefestivalen.