Bristande Anda

Bristande Anda

Folket här skriver mycket om längtan efter sommar, sol och allmänt gemyt.

Personligen så upplever jag sällan något som ens vagt påminner om sommar/festivalkänsla vid den här tiden på året, förutom vid tillfällen som dessa. Om man befinner sig i Göteborg, står vid ett fönster och kisar lite med ögonen så kan det starka solljuset nästan förleda sinnena.

Och nu är timmen något senare och det är plötsligt tolv grader kallare än tidigare och jag hatar verkligen den här årstiden i det här landet.

Men snart flyttar jag till en större och finare lägenhet, lagom tills när man kan dricka oerhörda mängder lådvin på balkongen och lyssna på Elvis Costello.

(Ja, jag har redan påbörjat en balkong-playlist. Skratta inte.)

Sitter och klickar runt här på festivalinfo och kollar om något nytt och intressant har bokats. Hur många hatmail får jag om jag smädar Guns n Roses? Eller vore det en parodi på musiktyckande att skämta om ett så löjligt band? Krångligt krångligt.

Apropå något helt annat så kan jag verkligen rekommendera Clap Your Hands Say Yeahs självbetitlade debutskiva som jag ganska orättvist avvisade i ett tidigare inlägg. Jag hade bara lyssnat igenom skivan 2-3 gånger, men nu när jag lärt mig ignorera sångarens brist på fallenhet för sitt yrkesval och den medvetet sunkiga ljudkvalitén så känns det som ett helgjutet album, även om vissa gitarrbitar känns mer stulna från än influerade av tidiga Radiohead. Men ni vet ju vad dom säger om att stjäla av de bästa, bla bla. Läste nånstans att Pixies tänker göra en ny skiva, men just nu är det helt överflödigt, CYHSY snor allt det finaste från de glättigare av 90-talsbanden och lägger till några snitsiga synthslingor, men håller det för fler skivor? Tveksamt, tveksamt.

Nu ska jag sluta svamla, göra några mackor, se på Mythbusters och lägga mig.