Band of Horses galopperar rakt in i mitt hjärta.

Roskilde, 2008.07.04, Arena

Dom öppnar konserten med "Is there a ghost". Två sekunder senare står jag och gråter. Inte bara några rullande tårar utan jag verkligen gråter så att jag till och med hulkar. Inte för att det är dåligt utan för att det är så satans bra. Ungefär här hade jag kunnat avsluta denna recension. Men det ska jag inte göra.

Saken är den att Band of Horses är något av det bästa jag någonsin sett live. Dom sliter ut mitt hjärta, vrider om det som om det vore en blöt disktrasa för att sedan sätta tillbaka det. Det värker i det. Sångaren som ser ut som om han vore någon surfare eller eventuellt en uteliggare, med jätteskägg, pannband, solglasögon och rutig skjorta ser han ut som om han skulle spelat surfmusik eller nått. Absolut inte melankolisk storslagen arenarock. För arenarock är precis vad det blir. Det är i klass med Coldplay. Jag gråter mig som sagt igenom en hel konsert och lagom till mina tårar börjat sina så kommer dem igen. Det var fantastiskt och frågan är när jag nästa gång kommer få uppleva en sådan konsert igen.