Att vara lite bättre än alla andra

Det var längesedan jag bloggade, jag vet detta. Men sommaren har verkligen varit fullspäckad. Jag har jobbat i stort sett hela sommaren plus att jag har flyttat tillbaka till mina föräldrar i Ystad. När jag sedan har haft tid har jag verkligen varit helt utan ideer om vad jag skulle blogga om. Härom dagen fick jag reda på varför jag varit utan ideer. Jag har inte diskat för hand på hela sommaren. När jag bodde ensam i Växjö så hade jag ingen diskmaskin och då stod jag och diskade och filosoferade och undertiden kom jag på bra blogginlägg. Nu har jag ju haft diskmaskin och då har jag ju inte kunnat stå där vid vasken med diskmedelslöddriga händer och kunnat klura ut trevliga blogginlägg. Men snart blir det ändring på det. Om mindre än en månad flyttar jag till en egen lya, igen. En etta på 44 kvm. Med balkong, parkettgolv och badkar. Den uppfyller därmed nästan alla mina krav. Dock är det inte en takvåning med glastak över köket i New York, London eller Köpenhamn. Men hey, det får man leva med. Jag längtar iaf otroligt mycket tills jag ska flytta. Då jäklar ska jag ha partaj! :P

Okey, det var ju inte detta mitt blogginlägg skulle handla om egentligen. Men mitt tema för dagens inlägg hänger faktiskt väldigt mycket ihop med mig och mitt liv. Att vara lite bättre än alla andra, med detta menar jag att jag faktiskt anser mig vara det när det kommer till musik och då specifikt vissa artister. Man kan nästan säga musik-fascism. Du sitter antagligen och ser ut som ett frågetecken nu och undrar vad tusan jag menar. Men jag ska förklara mig så klart jag bara kan.

Det finns folk som säger att dom älskar ett band. Folk som säger att dom är fans till ett band. Jag kan säga att jag är ett Mew-fan, för det är jag mest sannerligen. Jag är dock inte en av de mest dedikerade eftersom jag inte är besatt av Mew, men, jag älskar verkligen det bandet och den musik de producerar. I våras var jag i Sveriges hufvudstad Stockholm och såg Mew för tionde gången och då träffade jag på människor som sa att dom var dedikerade Mew fans. Jag blev jätteglad, självklart eftersom jag då trodde att jag hade träffat på likasinnade. Jag började prata om vilken som var min favoritlåt och så vidare, sånt som man oftast tar upp när man står i kön till någon konsert. När jag då börjar prata om de tidigare albumen såg de på mig som om jag pratade grekiska. Dom tittade bort lite nervöst och sade att dom precis hade börjat lyssna på mew och faktiskt bara hört den senaste plattan, Mew-And the glasshanded kites. Jag kände direkt att dessa människorna aldrig borde kalla sig fans över huvudtaget eftersom de faktiskt inte var detta. Samma sak gäller Saybia, ett av mina många favoritband. På hultsfred förra året stod jag och ett gäng tjejer och pratade innan konserten och jag började självklart prata om hur många gånger jag sett Saybia och att jag hade alla deras låtar och så vidare och så vidare. Dom hade aldrig ens hört The second you sleep skivan. Genast gick min tankegång att dom inte ens borde få vara på konserten. Nu kanske du börjar förstå vilken hemsk musikfacsist jag faktiskt är. Saken är den att jag tror att många som är dedikerade till ett visst band och faktiskt anser sig vara fans irriterar sig på dessa människor och anser dem ha ett lägre värde än en själv. Fruktansvärt men sant är det så för min del. Jag anser mig vara lite bättre än alla andra. Det är frustrerande när man står med ”fans” och de tror att dom kan massor om ett visst band när man upptäcker att den enda plattan dom hört är den senaste. Speciellt om man själv har alla deras plattor, bootlegs, dvd’er osv. Är inte jag ett fan och faktiskt inte kan speciellt mycket om bandet som jag ska se försöker jag inte hävda mig utan faktiskt säger att jag aldrig har hört de tidigare plattorna men den senaste plattan är grym. Allt detta för att jag inte ska verka som ett halvtaskigt wannabe-fan. Men jag är verkligen en musik-fascist. Känner du igen dig eller tycker du att jag nog är mest korkad och ensam i världen om detta, lämna en kommentar!

För övrigt så är jag lite bitter över att jag är så fattig som jag är. Det kommer massor, massor av bra artister till Vega nu under hösten. Men min kassa ekonomi tillåter inte mig att gå på de konserterna.
Följande konserter hade jag velat sett på Vega i Köpenhamn:
7/10 Magtens Korridorer
Dom är grymt bra! Missade halva deras konsert på Roskilde eftersom vi firade min mammas 43 år dag.
9/10 Snow Patrol
Alla som hört dem borde ju bli hookade. Jag blev det i alla fall.
15/10 Imogen Heap
Det finns ingen som har en röst som henne! Hon är fruktansvärt speciell.
30/11 Gogol bordello
Missade dem på Hultsfred i sommar, något jag nog kommer ångra för evig tid.
16/12 Teitur
Färöarnas egna singer/songwriter. Kolla in hans album; ”Stay under the stars” och ”Poetry and Airplanes” så förstår du nog varför jag vill se honom live.

Min konsertkalender är ganska tunn för hösten måste jag säga. Men så här ser den ut i alla fall.
31/10, KB, Malmö, Toumani Diabaté and the symmetric orchestra
7/11, KB, Malmö, Babyshambles
18/11, KB, Malmö, Kaizers Orchestra

Tunnt men sant.

Nej, dags att ta tag i sitt liv idag igen. Ha det bra tills vi ses nästa gång!