Att ramla eller inte ramla

Idag påväg till skolan så var jag sen som vanligt. Stressade iväg och hann knappt känna att det var en riktigt skön vårvärme.

Så när jag ska svänga sista kurvan innan skolan så glider hela cykeln på gruset och jag skrapar i knän och händer sådär fatalt som man nästan bara gör när man är liten. Byxorna blev skitiga och jag låg på den snustorra marken i en minut eller så. Det brände verkligen på knäskålarna men jag kunde inte låta bli att skratta! Kände att adrenalinet hade pumpat upp i mig av fallet och rädslan att någon skulle ha sett mig. Jag kände mig lite bortgjord och liten.

Men jag satte mig upp och struntade i att jag var sen, tittade omkring mig och kände att det var vår, äntligen, vilket uppvaknande! Hela dagen var räddad! Bara för att jag skrubbat benen likt en femåring och plötsligt märkte alla små detaljer som bara femåringar märker! Jag gick i barndom!

Det var det härligaste som hänt på länge mitt i all studentstress med framtidsplaner och orosmoment. Världen finns kvar och är förunderlig även om jag är påväg till andra delar av den för att tackla nya prövningar som inte har med betyg, lärarrelationer eller andragradsekvationer att göra!

Stanna, titta och njut!