Antony Hegarty bjöd på varm humor och vackra melodier.

I torsdags var jag i Köpenhamn för se Antony and the Johnsons. Blev ganska förvånad när konsertsalen låg undeer ett stort hotell och människor samlas i en hotellobby för komma in till sina platser. Min och min väns platser var nästan så långt bort från scenen det gick att komma. Det kändes först inte på riktigt. Antony Hegarty var alldeless för långt borta.

Men sen kändes virbrationerna. Och jag trodde jag skulle börja gråta. Det var verkligen vackert men jag blev överraskad över hur rolig Antony var i sina mellansnack. Dom kändes inte inövade utan mer för stunden. Så det vackra fick en stöt i sidan på ett bra sätt. Sitta där och skratta hjärtligt och sen höra dom finaste stämmorna och instrumenten ja det var så fulländat.

Jag satt brevid min vän och höll i handen. Dom två sista sångerna Cripple and starfish och Hope there someone är två klara favoriter. Jag går från konserten men jag hinner aldrig smälta den. Ögonblicket är borta. Men det gör inget. Det blir fler chanser. Vi ses på way out west igen.